Välkommen till bloggmallen En värld i krig

Den här mallen ger dig en struktur för att enkelt kunna blogga med dina elever om Andra Världskriget. Grundidén är att eleverna själva väljer en fiktiv person som de vill vara under kriget. De skriver en personbeskrivning och minst tre inlägg om kriget i dagboksform. De ska dessutom kommentera kamraternas berättelser. Dela in eleverna i grupper om du vill.

Du kan givetvis lägga till, ta bort och förändra innehållet precis som du vill. Bloggens tema ändrar du under utseende och namnet under inställningar.

Nedan ligger ett antal exempeltexter som elever har skrivit. Släng dem om du inte vill ha dem.

Annonser

19 april 1943

Hej igen!

för ungefär 2 månader sedan så hände det oväntade. Jag och mina kompanjoner var ute ute på ett uppdrag som gick ut på att vi skulle likvidera Warszawas getto. Medan vi patrullerade på gatorna, så hörde vi att någon hade öppnat eld. Vi fattade så klart inte vad som pågick, så vi skyndade oss så snabbt vi kunde mot skott ljudet. När vi kommer fram så ser vi att en patrull står och kämpar för sina liv emot en grupp med upprorsmakare. Medan vi börjar hjälpa patrullen, så hör vi skott från en massa andra håll. Nu börjar alla att bli oroliga. Inom kort så blev vi informerade att en motståndelsegrupp hade inlett ett uppror. Det var oklart hur många de var.

Efter att förlorat ett par män så inleddes en ny strategi. Det första som gjordes var att det sattes in förstärkning. Till sist var vi nog någonstans kring 2000 SS soldater .Sedan för att minimera förlusterna, så började vi gå patrull vis och söka igenom ett kvarter i taget. till sist  efter ungefär 4 veckors sökande, så var de alla döda. De resterande människorna fördes till olika koncentrationsläger.

Personligen så dödade jag ingen. Jag fick ingen direkt chans till att gör det, men hade jag fått chansen så hade jag inte tvekat. Dock detta så kunde jag inte låta bli att tycka lite synd om alla de barnen som fördes iväg till koncentrationsläger. Det här är en känsla som jag inte har känt på en väldigt lång tid. Det är som om en del av mig ändrades tillbaka till den människa jag var innan kriget. Har jag kanske blivit så uppslukade av allt som händer jag inte har tänkt på konsekvenserna jag orsakar? Hursomhelst så spelar detta ingen roll. Jag sitter alldeles för djupt i skiten, för att kunna ändra min situation. det finns ingen återvändo.

 

Källor: http://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawaupproret_1943

http://www.omforintelsen.se/upproret-i-warszawas-getto-1943/

http://www.filateli.se/data/archive/media/Calleartiklar/Warszawa.pdf

9 maj 1947

Det är 2 är sedan kriget tog slut nu. Alla våra politiker talar fortfarande om den stora segern och om hur vi befriade världen från den stora ondskan. De har förmodligen rätt, världen är nog en bättre plats nu än för 10 år sedan, för de som överlevde. Men det är också en väldigt annorlunda plats. Det stor Tyskland Hitler försökte skapa, vände upp och ner på världen. De europeiska stormakterna är på god väg att försvinna, och 2 nya jättar håller på att skapas,och de håller på att dela världen itu. Detta krig har bara lagt grunden för ett nytt, ett krig som förs med propaganda,iallafall än så länge.Eftersom politik inte intresserar mig det minsta lämnar jag denna kris till bättre lämpade människor och att de ansvariga för kriget nu håller på att ställas inför rätta är väl något positivt antar jag, men jag känner inget hat mot dessa människor. Dessa män som fick Europa att brinna och världen att gråta. Jag har insett vilken tjänst de gjorde mig.

Innan kriget var jag en fattig man. Kriget gjorde mig rik, inte på pengar men på allt annat. Jag har sett en värld som är så mycket mer än Londons förorenade gator, Och jag har gjort mitt avtryck på den. Dessutom har jag haft galet roligt. Jag gick ut i kriget som en man som inte hade något att förlora. Under krigets gång insåg att jag hade så mycket att vinna. Mördandet blev som en sport jag spelade tillsammans med vänner. Det brödraskapet jag kände för de män jag stred med går inte att förklara. Jag skulle dö för varenda en och jag vet att de skulle göra det samma för mig. Sorgen jag kände när de gjorde det gjorde mig mänsklig. Jag är inte längre den hjärtlösa mördarmaskin jag en gång var, jag är så mycket mer, jag är en människa.

24 Juli 1940

Frankrike har fallit och nästan hela Europa är under tysk kontroll. Mina misstankar om de brittiska truppernas oduglighet i krig var sanna, fransmännen var lika värdelösa och våra ledare har ingen uppfattning om hur ett modernt krig förs. Det här är inte det skyttegravskrig de slogs i för 25 år sedan. Efter att fronten hade fallit till Hitlers förbannade ”blitzkrieg” retirerade mitt regemente till Calais. Vi fick aldrig en chans att stoppa deras framfart. helt plötsligt började marken att explodera runt oss och de tyska pansarvagnarna kom emot oss som en järnmur. Mitt gevär var verkningslöst mot dessa stålbestar och jag sprang. Flygvapnet täckte oss när vi retirerade mot hamnstaden. Vi hade order om att hålla Calais till varje, om staden föll skulle tyskarna ha fri väg till Dunkerque där huvudstyrkan höll på att evakueras.

I 3 dagar höll vi staden. Jag dödade förmodligen fler människor där än vad jag talat med i hela mitt liv. En officerare sa att fler tyskar föll för mitt gevär än alla de andras tillsammans och att jag allt skulle belönas när vi väl var tillbaks i England. Nu är han död och hur många tyskar jag än dödade var det inte tillräckligt. Den 26 maj fick vi slut på ammunition och staden kapitulerade, men inte jag. 3 män föll offer för min bajonett innan en kula i benet slutligen tog mig till marken.

När jag vaknade var jag i ett tyskt fångläger och så blåslagen att smärtan från mina andetag fick det att svartna för ögonen. Jag är blåögd kraftigt byggd och blond, något tyskarna av någon anledning tycktes gilla. Jag behandlades bättre än de andra fångarna och mina skador läkte på några veckor. Trots att jag vart så väl behandlat och omtyckt tänkte jag inte leva mitt liv som en fånge. Så när de väl börjat lita på mig bröt jag nacken på  2 vakter och sköt en tredje med pistolen en av dem bar. Jag krossade sedan en ruta och hoppade ut genom fönstret. I fjärran såg jag ett högt torn byggt av järnbalkar. Jag är Paris har den gamla mannen jag nu bor hos förklarat.

Det finns fortfarande så mycket mer att göra kriget är inte förlorat än. Min tid här i Frankrike har förändrat mig. I Calais kände jag något som jag aldrig känt förut. jag kände mig uppskattad. Folk såg mig som en hjälte jag gav dem hopp, jag gav England hopp. Sen kom tyskarna och tog allt detta ifrån mig. De kommer de att få ångra, jag ska färga marken röd med deras blod. För England!

Källor:

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_France

http://www.ushmm.org/wlc/en/article.php?ModuleId=10007306

Flera böcker och ts-serier jag tyvärr inte kan namnge.

Flera

4 September 1939

När jag vaknade upp idag i den barrack i Dover där jag är inhyst var det krig. Premiärminister Chamberlains röst ekade över militärbasen och uppmuntrade oss alla att ta till vapen för att försvara vårat land. Den dagen vi har väntat på är här(iallafall jag). Imorgon skeppas hela regementet över till Frankrike. Där ska jag få chans att sätta alla dessa nya färdigheter jag har lärt mig det det under det senaste året på prov. Jag verkar dock vara ensam om att se krigsutbrottet som något positivt. De är alla oroliga för att dö och förlora sina vänner och bekanta. Allt jag någonsin älskat har jag förlorat och alla människor jag lärt känna har fallit offer för kyla, hunger eller en mördares kniv. De säger också att de inte kommer kunna döda en annan människa. Jag var 13 första gången jag dödade någon, jag skar halsen av en 7årig pojke bara för att värma mig med den filt han sov under.

Den hjärtlöshet de andra soldaterna säger att jag lider av är sann, men inte att jag lider av den. Min oförmåga att känna medkänsla och sorg för andra människor gör kriget till en lättare plats för mig än dessa blödiga småflickor. Jag hoppas också att den ska jag göra mig immun mot de sinnessjukdomar jag sett veteranerna från kriget lida av. Jag har inte bara undvikit sällskap med de andra soldaterna för att jag ogillar dem, utan också för att vänskap är en svaghet. En människa som inte har något att förlora är en mycket effektivare soldat.

Politiken bakom och orsaken till kriget struntar jag fullkomligt i. Mina överordnade säger att om jag åker ner till Europa och dödar tyskar får jag pengar och ära. Ära kan jag klara  mig utan, men jag behöver pengar för mat och mat för att överleva. Att överleva har alltid varit mitt mål och jag kommer att göra vad som helst för det.

The After Life

It’s been 5 years since the war ended. A lot has changed since then. When I was brought to the hospital after Operation Overlord My wound was so severe they had to amputate my right foot. Since then I haven’t been able to run or jump. All I can do is walk with sticks. But I’m not going to weep about it, other men have lost much more, and many their lives. My foot was a small price to pay. Not long after my foot was amputated it was confirmed that Emily was the nurse I’d seen the night I arrived at the hospital. She approached me several times but I never noticed it. Not until the day my mind was in peace and I was well again. When I noticed that she’d been the one to take care of me when my nurse was busy with other patients I never let her out of sight. We spent a few days together before I was sent home. We even had someone declare us as man and wife. When I got home I moved back in with Kyle, but nothing was the same. My wife was a nurse out in the war, my mother was dead and on top of it all, I couldn’t get a job because of my foot. Also After my mother died my sister couldn’t stand living in the house her mother had died in so she, her husband and his family moved all the way to Grand Island. Briefly after Hitler’s suicide on the 30th of April Emily made a short visit, but she left almost as fast as she had come. I eagerly waited for her. One and a half month later she was sent home. She wrote letters saying that she didn’t want to meet me. She wrote that she was sick. And I had no address to reply to. Eventually I got irritated so I went to her house, several times, but she was never there. I suspected she was staying in Lincoln with her grandmother. I found no luck there either. But one day I received a letter which apparently was meant for someone named Dr. William Jones. In it was an address. I knew I should have told her before I went there but I didn’t. The address had lead to a very small hospital. When I first saw her she was lying sick in bed, not able to get up. She had been honest. She was feeling very bad and was in a very deep depression. As it turned out her father had died in lung cancer. When I saw the big bump on her abdominal. My heart almost stopped.

I almost lost her, her and my child. But luckily she recovered. We couldn’t stay in the small village where we’d lived all our lives. The memories were too much for her. We had to move. I remembered dreaming about living by the river in Omaha, Nebraska when I was 16. Having a picnic with my wife while my children played in the water. And how I would teach them how to swim and fly a kite. So with the money she got from her inheritage we bought a house in Omaha along the river and border to Iowa. We’ve been living there ever since, the year is 1951. I’ve kept a very close relationship to Kyle and we often visit each other. He still lives in father’s old house, he’s married and has two children and one on the way. Amber past away when giving birth to her latest child. That was two years ago. We had her buried next to mother and father and Emily’s miscarriage. She would have liked that.
I’m now 31 years old and I live with my beautiful five years old daughter Ashley, my two years old son Kevin, my mother in law and my lovely wife Emily, who by the way is pregnant. Hopefully God will let us keep this one. I almost forgot to mentoin that we’re rich(!), which I’ve never been in my entire life, but money isn’t really important. We live in a small mansion with two maids and a gardener. Emily works as a midwife and I am a full time father.

I personally think that the US is pretty okay. The economy isn’t doing that well but we have enough money. What I don’t get though is this Marshall Plan. If we need the money, why are we lending it away? But I do see a few positive things about it. Another thing I find odd is the tension between the Us and the Soviet. Fingers crossed there won’t be another unnecessary war. But I don’t want to get too involved with those things, I’m trying to stay away from everything that has anything to do with the second world war. I’ve had enough of that. I sometimes dream about the warfields and the dead bodies, some of them were my friends. It’sard but it get’s easier since Emily understands, after all, she was out there herself. I’m not great, I’m not fine, but I’m managing. My children make me happy but sister’s, my father’s, my mother’s and my baby’s deaths have put a heavy weight on my chest. And don’t get me started on the time I served in the war, I’m trying not to think of it. I’m not planning on forgetting, some things are meant to be remembered, but I don’t mind not thinking about it.
I try to live a normal life, or a life as close to normal as possible. Hopefully our children and their future children won’t have  to suffer a world war. I hope no one ever will have to suffer a world war ever again. It is awful.
Sincerely,
Trevor Cassity.

BLABLA

Alva är alkoholpåverkad och igår dödade hon tre hober.

The D day

Troops landing the northern french coastline

It was the 6th of June 1944, early morning. Operation Neptune, aka Operation Overlord, was in action. We had one mission; to invade the French city Normandie. We invaded the city early in the morning. I was in the group of the airborne landing. We would jump out of big planes wearing parachutes and invade the city. We were 24 000 airborne soldiers; British, American, Canadian, Norwegian and free French. For the first time of my time here in the war I felt kind of safe. Like I had my buddies beside me, through thick and through thin, and most importantly, through war. It was the first time I’d ever been in a group of such size. And that calmed me, but it didn’t last long until the adrenaline started pumping through my veins. I heard the others talking about the landing in Omaha Beach. There were 195 000 soldiers who had been sent over water to invade the coastline. Over 5000 ships had been sent to Omaha Beach. The numbers were impressing. I remember jumping. We were so high up I thought it would have been impossible to survive. But it wasn’t. My parachute unfolded, unlike some other soldiers’ parachutes. It was awful to see one or two fall down to the ground while I was watching, unable to help. But the feeling of jumping out from an airplane, soaring around in the sky like a little bird among my flock. It was amazing. But quickly after we landed we were all back to reality, back to war. Waiting for us on Utah Beach were german troops. They were shooting at us, shooting at the planes and at the parachutes. So we responded with fire. We knew what had happened to the first troop to land the coastline. It was a british airborne group. Only 10% of them had a chance to survive, over 4000 people from that group died. But that was 6 hours ago, and knew that the day had gotten better and better ever since. But we also knew there was a german troop which was forcing the troops of the allied back towards the beach. For what seemed like decades we fought until there was nothing but bones and pieces of body parts left of us. Luckily, I wasn’t hurt. Sure, a scrub or two, but nothing serious. Before Emily left for war she gave me a small little pocket angel. I think it’s what keeps me safe. But it’s also what makes me worried, she should be the one with an guardian angel, not me. Bullets were flying everywhere and I could hear friends whom had been shot, screaming, suffering severe pain. But this was war, and such things as pain were not relevant. I had been in the war for almost a year when they decided to give me a break. Then they called me back in, I never even got a chance to go home and visit mum and Amber. Nor Kyle. I was going back and forth so often I started wondering if I’d ever get to go home ever again. But then I got the letter. That awful letter. Mum was no longer with us. At first I couldn’t believe it. But then, when the news had sunk in, I felt so guilty. I hadn’t seen her since I left for the war at the age of 19. That was 5 years ago! So eventually I got to go home for the funeral and stayed for a month before they shipped me back. I remember checking on Kyle. He still lived alone in the house we once had shared with each other. He had his own business . He was a carpenter, and he managed to pay all the bills every month and still had some money left for clothes and food and tools. A grenade woke me from my daydreams, my flashbacks. The picture off my mother lying in the coffin slowly disappeared and suddenly all I saw was fire.

A half year later I was in the same position. German troops had gone to attack against allied troops on the 16th of December in southern Belgium. Therefore I was sent there the 23rd of December. I arrived the 24th of December. Happy holidays! I wasn’t nor ever will be a fan of killing on Christmas eve. I kissed the safety angel twice that day, I needed the luck. And as it turned out, I wasn’t the only one. I had hurt right my ankle, a bullet had hit the bone. I guessed the safety angel Emily gave me didn’t work any longer, maybe it was worn out. I was given sticks to walk with. After my short visit at the infirmary I was told that my foot was half paralysed. The bullet had hit a nerve. When the bullet had been removed I couldn’t move my foot without a wave of pain going through my body. I wasn’t allowed to carry any heavy weight, I hoped that they would send me back to America, back home. But they didn’t. I still needed the medical care so they decided to send me to a bigger hospital with a doussin other soldiers who also needed medical care. We were all in the back of a truck, the cold weather had no effect on the truck. We were all sweating. Though I think the driver was freezing, he was wearing Russian gloves. I remember seeing him wear them as he entered the truck. The people in the truck were good people, normal people. They were no murderers, but normal just like you and me. Therefore I made a lot of friends, but I knew the risk of loosing my new friends, it had already happened before. It was usual. Death was the point of war, if there was a point. We woke up to the sound of a gun. The driver had probably just gotten shot.We heard steps outside but no one checked the truck. We waited for about half an hour. Then one man left the truck and went to take a look at the driver. He came back and told us the driver was dead. Then he took the place of the driver and started driving. We changed drivers every two hours, which did not turn out for our benefit. Everyone had been driving in different directions. The next morning we were lost. It took us the whole day before we ran into an american convoy. At that point we were starving and our wounds had gotten worse. They shared their bread with us, took our truck and put us all in an ambulance. There was a hospital near, not so big though. It wasn’t the hospital we were supposed to go to but it didn’t really matter. We just wanted to rest.

My memory from the rest the of the afternoon was weak. I remember being carried in, having ice put on my foot, the word blood poisoning and a nurse singing a lullaby. I also remember waking up not feeling my right foot from the ankle and below. And I remember the face of an angel. She had brown curls, green eyes and light skin. She was Emily.
Sincerely,
Trevor Cassity.

Källor: Wikipedia