The D day

Troops landing the northern french coastline

It was the 6th of June 1944, early morning. Operation Neptune, aka Operation Overlord, was in action. We had one mission; to invade the French city Normandie. We invaded the city early in the morning. I was in the group of the airborne landing. We would jump out of big planes wearing parachutes and invade the city. We were 24 000 airborne soldiers; British, American, Canadian, Norwegian and free French. For the first time of my time here in the war I felt kind of safe. Like I had my buddies beside me, through thick and through thin, and most importantly, through war. It was the first time I’d ever been in a group of such size. And that calmed me, but it didn’t last long until the adrenaline started pumping through my veins. I heard the others talking about the landing in Omaha Beach. There were 195 000 soldiers who had been sent over water to invade the coastline. Over 5000 ships had been sent to Omaha Beach. The numbers were impressing. I remember jumping. We were so high up I thought it would have been impossible to survive. But it wasn’t. My parachute unfolded, unlike some other soldiers’ parachutes. It was awful to see one or two fall down to the ground while I was watching, unable to help. But the feeling of jumping out from an airplane, soaring around in the sky like a little bird among my flock. It was amazing. But quickly after we landed we were all back to reality, back to war. Waiting for us on Utah Beach were german troops. They were shooting at us, shooting at the planes and at the parachutes. So we responded with fire. We knew what had happened to the first troop to land the coastline. It was a british airborne group. Only 10% of them had a chance to survive, over 4000 people from that group died. But that was 6 hours ago, and knew that the day had gotten better and better ever since. But we also knew there was a german troop which was forcing the troops of the allied back towards the beach. For what seemed like decades we fought until there was nothing but bones and pieces of body parts left of us. Luckily, I wasn’t hurt. Sure, a scrub or two, but nothing serious. Before Emily left for war she gave me a small little pocket angel. I think it’s what keeps me safe. But it’s also what makes me worried, she should be the one with an guardian angel, not me. Bullets were flying everywhere and I could hear friends whom had been shot, screaming, suffering severe pain. But this was war, and such things as pain were not relevant. I had been in the war for almost a year when they decided to give me a break. Then they called me back in, I never even got a chance to go home and visit mum and Amber. Nor Kyle. I was going back and forth so often I started wondering if I’d ever get to go home ever again. But then I got the letter. That awful letter. Mum was no longer with us. At first I couldn’t believe it. But then, when the news had sunk in, I felt so guilty. I hadn’t seen her since I left for the war at the age of 19. That was 5 years ago! So eventually I got to go home for the funeral and stayed for a month before they shipped me back. I remember checking on Kyle. He still lived alone in the house we once had shared with each other. He had his own business . He was a carpenter, and he managed to pay all the bills every month and still had some money left for clothes and food and tools. A grenade woke me from my daydreams, my flashbacks. The picture off my mother lying in the coffin slowly disappeared and suddenly all I saw was fire.

A half year later I was in the same position. German troops had gone to attack against allied troops on the 16th of December in southern Belgium. Therefore I was sent there the 23rd of December. I arrived the 24th of December. Happy holidays! I wasn’t nor ever will be a fan of killing on Christmas eve. I kissed the safety angel twice that day, I needed the luck. And as it turned out, I wasn’t the only one. I had hurt right my ankle, a bullet had hit the bone. I guessed the safety angel Emily gave me didn’t work any longer, maybe it was worn out. I was given sticks to walk with. After my short visit at the infirmary I was told that my foot was half paralysed. The bullet had hit a nerve. When the bullet had been removed I couldn’t move my foot without a wave of pain going through my body. I wasn’t allowed to carry any heavy weight, I hoped that they would send me back to America, back home. But they didn’t. I still needed the medical care so they decided to send me to a bigger hospital with a doussin other soldiers who also needed medical care. We were all in the back of a truck, the cold weather had no effect on the truck. We were all sweating. Though I think the driver was freezing, he was wearing Russian gloves. I remember seeing him wear them as he entered the truck. The people in the truck were good people, normal people. They were no murderers, but normal just like you and me. Therefore I made a lot of friends, but I knew the risk of loosing my new friends, it had already happened before. It was usual. Death was the point of war, if there was a point. We woke up to the sound of a gun. The driver had probably just gotten shot.We heard steps outside but no one checked the truck. We waited for about half an hour. Then one man left the truck and went to take a look at the driver. He came back and told us the driver was dead. Then he took the place of the driver and started driving. We changed drivers every two hours, which did not turn out for our benefit. Everyone had been driving in different directions. The next morning we were lost. It took us the whole day before we ran into an american convoy. At that point we were starving and our wounds had gotten worse. They shared their bread with us, took our truck and put us all in an ambulance. There was a hospital near, not so big though. It wasn’t the hospital we were supposed to go to but it didn’t really matter. We just wanted to rest.

My memory from the rest the of the afternoon was weak. I remember being carried in, having ice put on my foot, the word blood poisoning and a nurse singing a lullaby. I also remember waking up not feeling my right foot from the ankle and below. And I remember the face of an angel. She had brown curls, green eyes and light skin. She was Emily.
Sincerely,
Trevor Cassity.

Källor: Wikipedia

Annonser

19 maj 1940 – dagen då de försvann

Jag kan fortfarande höra mammas skrik eka i mina öron, likaså pistolskottet som fick henne att falla med en duns ner för källartrappan.

 

Dagen började precis som alla andra, vi satt nere i vår låsta källare och försökte få tiden att passera. Trots allting som hände utanför och trots allt vi hade gått igenom så hade vi det ändå ganska bra. Vi hade inte blivit iväg körda till något läger. Ja, det var väll det jag såg som positivt, det är svårt att se saker från den ljusa sidan när man sitter gömd i en smutsig källare. Men det var inte den fuktiga miljön, eller lukten som var värst, utan det var just att vi var fångar i vårt eget hus. Fångade som djur, enligt alla andra var våran existens inte värd någonting. Vi fick inte finnas. Jag var inte säker om våra grannar visste om vi var kvar eller om vi blivit bortförda, fast de brydde sig ändå inte. De ända som visste vart vi var och att vi levde var Melvin och hans mamma. De var dem ända som inte hade övergett oss.

Som sagt så började dagen precis som alla andra, och fortsatte så ända fram till runt 5 tiden den eftermiddagen. Telefonen, som var en av anledningarna till att vi överhuvudtaget gick upp från källaren, började ringa. Mamma kollade nervöst på pappa sedan reste hon sig upp från den smutsiga, blårandiga madrassen och gick upp från vårt ”gömställe”. Vi satt bara tyst och lyssnade, men vi hörde ingenting. Inte för att hon pratade tyst utan för att hon inte sa någonting och gjorde precis som vi, bara lyssnade. Efter en stund hörde vi att hon med nervösa steg och andetag kom ner springande för trappan.

– De är på väg, de kommer för att hämta oss, Wilbur, Rosabella, göm er! Hon hade tårar i ögonen och precis som hon avslutat meningen hörde vi hur ytterdörren sparkades upp. Rosabella tog min hand och drog in mig till källarens andra rum, där satte vi oss i den stora garderoben fylld med ytterkläder. Dörren till källaren stod fortfarande öppen när vi gick och från garderoben hörde vi hur mamma sprang upp för trappan för att stänga den. I samma sekund som hon sträckte sig mot dörren för att slå igen den visar sig två soldatklädda män i dörröppningen och de trycker utan att tveka på avtryckaren till pistolen som blev min mammas död. Pappa skrek högt och sprang fram för att fånga henne, men när han tog henne i sin famn var hon redan borta.

Rosabella kramar om min hand och jag hör hur hennes andhämtning blir snabbare. I garderobsdörrens springa lyser lampan utanför upp hennes ögon som börjat vattnas med tårar. Hon kramar hårdare om min hand. Mitt hjärta börjar banka hårdare och jag känner hur gråten i halsen kämpar sig upp, hur mycket jag än sväljer. Plötsligt kan jag inte se Rosabella längre, ljuset från lampan i rummet utanför lyser inte längre upp hennes blänkande ögon. Rosabella släpper taget om min hand, drar ner den gamla pälskappan som på en krok över mig, sen blir det svart. Utan att jag hinner reagera öppnas dörren och Rosabella skriker och jag hör hur hon försöker kämpa emot. Jag kan inte röra mig, mina muskler lyssnar inte på de uppgifter hjärnan ger den. Huvudet töms på tankar, jag kan bara lyssna på när min syster kämpar för sitt liv. Jag vill göra något, jag vill resa mig, hjälpa henne, men det ända jag kan göra är att sitta här och vänta på min tur.

– Få tyst på henne! säger en av soldaterna, han har en grov röst och Rosabella börjar bara skrika mer. En ljudlig smäll bryter ljudet och det blir tyst. De slog henne. De slog min syster. Jag måste bita mig hårt i läppen och knyta nävarna så att jag naglarna borras in djupt i mitt skinn för att inte ställa mig upp och göra allt jag kan för att försöka hjälpa henne. Vad skulle jag kunna göra? En 13 åring som är kort för sin ålder och som hungern satt sina spår på i form av synliga revben. Soldaterna kängor som klampar ut genom dörren ekar i det lilla förvaringsrummet. Vad hände nu? Hade de lämnat mig här? Det var då jag kom på det, Rosabella drog inte i jackan av ren slump, hon ville att den skulle landa över mig, täcka mig. Hon skyddade mig från att bli bortförd, medan hon själv kämpade för sitt liv tills hon blev slagen medvetslös och bli buren ut genom dörren, satt på ett tåg och förd till ett koncentrationsläger långt bort.

Trots att det säkert gått flera timmar sedan jag hörde ytterdörren smällas igen och soldaterna marschera ut på grusgången så har jag inte vågat röra på mig. Fortfarande sitter jag gömd i garderoben, i det lilla förvaringrummet, under en gammal rock som luktar unket och måste ha tillhört min mormor. Det är nu jag behöver dem som mest, min familj. Att ha mamma som kramar om mig och säger att allt kommer bli bra, bara en sista gång. Jag kommer aldrig få höra hennes röst igen, jag kommer aldrig få se hennes mörka lockar, eller känna doften av alla hennes alldeles för dyra parfym igen. Jag kan fortfarande höra mammas skrik eka i mina öron, likaså pistolskottet som fick henne att falla med en duns ner för källartrappan.

Mamma.

 

 

Världsfred igen

Hej för fjärde och sista gången,

Ännu en gång har Tyskland gjort sig till åtlöje inför resten av världen. Denna gång under en annan man, men hela Tysklands rykte har än en gång gått i botten. Vi skapade ett enormt världskrig i hopp om att skapa en tysk stormakt, men så blev icke fallet den här gången heller. Vi förlorade det världskrig vi skapat. Ingen fick det riktigt bättre av kriget, inte ens vi.

Samtidigt som kriget har förlöpt ute i världen och kamrat efter kamrat har skickats dit mot en säker död har jag vapenvägrat genom att låta min mor dödförklara mig och gömma mig tillsammans med min kamrat Ralph i en liten by belägen på gränsen mellan Polen och Tyskland långt ifrån alla folkmassor och storindustrier. Det enda spåret av Hitlers politik där var ljudet av godsvagnar som en gång om dagen skramlade förbi med uppgift att transportera judar till förintelselägret Belzec några mil längre bort, i Polen. I början var det outhärdligt att tänka sig att i de där vagnarna sitter helt oskyldiga personer, precis som mig påväg mot ett mänskligt slakthus, men jag insåg snabbt att jag skulle behöva vänja mig vid det för jag skulle behöva stanna här under en mycket lång tid. Så sant som det var sagt, stannade jag länge. Drygt fyra år. Några dagar efter operation barbarossa tog jag och Ralph hans bil hit och idag, den tjugonde augusti 1946, färdas jag hemåt med samma bil som en gång förde mig hit. Det ska bli så konstigt att komma hem. Allt kommer att vara förändrat. De få av mina kamrater som inte skickats ut i kriget eller dött på grund av det kommer tro att jag har varit död sedan länge, för de fick inte veta något närt jag flydde. Alla människor i Stuttgart kommer vara psykiskt klyvna efter att först ha forcerats till nazistiska åsikter för att nu snabbt förväntas ändra alla sina åsikter om Hitler. Det tar riktigt hårt på psyket.

Själva vägen hem kommer inte heller vara en dans på rosor. Tyskland är uppdelat i två delar, Östtyskland och Västtyskland. Byn som jag befinner mig i nu ligger i Östtyskland medan stuttgart ligger i Västtyskland, jag kommer alltså att behöva passera den hårda gränsen mellan de två tyska staterna. Även om detta inte är helt omöjligt krävs det en hel del planering för att ta sig över. Det är just nu ett väldigt laddat område som inte är menat att passera. Gränsen kallas järnridån och ligger mellan Öst- och Västeuropa. Som tur är är det verkligen inte bara jag som befinner mig i denna situation. Många tyskar kommer att fly från olika placeringar i kriget till sina hemstäder.

Om jag väl kommer hem får vi se hur jag gör. Om jag avslöjar min riktiga identitet eller ljuger om den, och inte minst om jag kommer försöka fortsätta mitt tidigare liv eller försöka börja om på nytt. Jag lämnar denna bok här, som ett tecken på att jag lämnar denna hemska tid bakom mig. Detta är det sista ni hör av mig. Farväl.

Den 5 Juni 1947

Nu står jag här, i Treblinka och i det förintelseläger som mördade mina älskade. Nu var det exakt fyra år sedan.

När ryktet hade spritts vidare om vårt brott, tog det bara en vecka innan nazisterna kom och hämtade oss. Det var två stora män som knackade på dörren och vi visste att det skulle vara SA, men vi gömde Felicia nere i källaren ändå. De var riktigt otrevliga och genomsökte hela huset, Markus hade låst källardörren, men den slog de in hur lätt som helst och drog upp Felicia ur källaren. De klämde ett hårt tag i hennes armar och Felicia började skrika. Jag hatade den här synen, så jag sprang fram och drog loss soldaternas händer och kramade om henne. Jag viskade i hennes öra: -Förlåt, förlåt, vi skulle ha gömt dig bättre… jag kysste henne på hjässan om och om igen för att lugna henne. Männen blev mer irriterade över Felicias snyftningar och skrek:
– Sicherzustellen, das sie den Mund halten! (Få henne att hålla käften!) Felicia blev knäpp tyst och soldaterna fortsatte.
– Ni har gått emot lagen och kommer därför också att skickas iväg. Markus demonstrerade emot och krävde att jag skulle stanna kvar här:
– Det här är mitt fel, det var jag som tvingade min maka att ta hand om Felicia, jag är den skyldige, det hela var min idé! Männen tittade fundersamt på varandra och frågade:
– Så din maka hade inget med detta att göra, hon är helt oskyldig? Om ni lurar oss nu, kommer vi döda er på 2 sekunder! Förstår ni?! Markus nickade.
– Förstår ni!
– Ja, min fru är helt oskyldig, jag lovar och svär, svarade han med bestämd röst. Han tvekade inte över huvud taget. Soldaterna verkade tro på det och föste ut honom ur huset. Mina ögon hade börjat vattnats och jag sprang fram till Markus. Han la sin arm runt mig som var fri och drog mig intill honom. Jag höll Felicia i handen och samtidigt viskade Markus i mitt öra:
– Nu vill jag att du ska leva hela livet ut och fortsätta med att förändra de tyska skolorna. Fortsätta att hjälpa judarna. Följ dina planer och drömmar! Jag kommer fortfarande finnas kvar hos dig, där inne sa han och la sin hand på mitt hjärta och log. Nu grät vi båda och han böjde sig ner för att kyssa mig. Det var den sorgligaste, underbaraste, härligaste, hemskaste och mest passionerade kyss jag fått i hela mitt liv.
– Jag älskar dig av hela mitt hjärta, men hur jag ska kunna tacka dig nu för alla uppoffringar du gör? viskade jag. Han skakade på sitt huvud och viskade tillbaka:
– Du behöver inte tacka mig för något, men jag vill att du alltid ska minnas och älska mig i nöd och lust. Jag nickade som svar, sedan kramade jag om Felicia det hårdaste jag kunde. Hennes ögon var röda och fulla av tårar. Jag viskade i hennes öra:
– Jag är så ledsen för det här, det var inte meningen att det skulle sluta så här… jag finns här för dig och Markus finns också här för dig. Vi älskar dig, glöm inte det. Du och Markus kommer resa bort ett tag och då vill jag att du pratar med honom om allt du känner och tänker, det är jätteviktigt. Det kommer vara lite obehagligt och jag vill följa med för din skull, men jag kan inte. Jag kommer aldrig glömma dig, jag ser dig som min egna dotter och jag älskar dig. Felicia kramade om mig och pussade mig på kinden.
– Tack mamma… sa hon och tog Markus hand.
Det är mitt sista minne från dem.

Väggarna är gråa och mögliga. Treblinka som en gång hade varit full proppat med judar, var nu nästan helt tomt, med några besökare. Jag visste att längst bort i byggnaden låg rummen med duscharna. Det var där, där det hände. Jag hade bestämt mig innan jag reste hit att jag skulle se rummen, jag måste förstå och se hur det ser ut. Jag går nu med bestämda steg mot den västra delen och öppnar en av dörrarna. Jag går in i ett av rummen, det är stort och svalt. I taket sitter svarta kåpor som ser ut som duschar. Det var ifrån dem som gasen strålade ut. Det var hit de skickade min familj och här blev de mördade. De är borta och inte jag. Inget av det här är rättvist. Markus tog på sig allt som jag hade gjort, han dog för min skull. Felicia, min kära Felicia. Hon var så livlig och full av värme. Jag visste att det inte skulle fungera så bra att ha henne boende hos oss, men jag ville verkligen att det skulle fungera. Vi skulle varit mer försiktiga och jag skulle inte gått emot alla grannar som höll på Nazisterna. Men vad skulle jag göra?! Jag kunde ju inte bara stå där, när hela jag bubblade av ilska. Tyskland hade förvandlats till något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det hade blivit ett rasistiskt och egoistiskt land, men det var omöjligt att försöka ändra på när Hitler var ledare. Jag och Markus var livrädda för nazisterna, men vi tyckte att det bästa vi kunde göra var i alla fall att ta hand om Felicia.

Och nu står jag här, en misslyckad änka som inte har någon familj eller jobb. Jag hade lovat Markus att fortsätta med min vision, att förändra de orättvisa tyska skolorna. Efter det att Markus och Felicia blev ivägskickade gick hela kvarteret  och skolan emot mig. Jag hade blivit galen, gick det rykten om. Jag var en fara för de andra på skolan; hade rektorn sagt. Jag hade tagit hand om en judisk oskyldig flicka,  jag höll inte med om nazisternas åsikter och jag tyckte att det var fel att slå barn. Jag hade blivit en så kallad fara för andra.

Nu vet jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv, jag har gett upp helt. Det finns ingen kraft kvar i mig att ens försöka, även om det har gått fyra år nu, så är jag lika förstörd som då. Jag vet  att Tyskland har blivit besegrat och det är jag väldigt glad över. Europa går åt rätt håll och det skulle kanske skolorna också kunna göra, men all kraft inom mig har sugits ur mig och jag mitt engagemang är som bortblåst. Förut var jag så engagerad och blickade framåt, men nu vet jag inte längre. Jag är osäker på att jag kommer klara mig ensam länge till och jag vet inte hur min framtid ser ut. Men en sak vet jag och det är att jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskar Markus och Felicia. Ich liebe euch.

Vroni Meyendorff

Ett nytt kapitel

Friedrich Schwartz, 30 april 1947

Idag är det två år sedan Adolf Hitler begick självmord i sin bunker i Berlin. En bunker, helt isolerad från omvärlden, där planer om världsmakt ritades upp. Hitlers stridslycka hade vänt från ett massivt segertåg av exalterade tyska män, marscherande ut i Europa, till ett fåtal desperata och skadade vilddjur på Berlins sönderbombade gator, en av dessa vilddjur var jag. Jag såg många av mina vänner och kamrater stupa under kriget, vänner som jag känt sedan min uppväxt i min hemstad Mönchengladbach. Vi som hade lekt att vi var soldater som utförde heroiska uppdrag bakom fiendens linjer under det första världskriget, ovetandes om att vi en dag skulle vara där, men under ett annat krig, ett värre krig.

Min fru Frieda hade turen att kunna fly från de massiva bombningar av staden och ta sig till sin mor och far och deras avlägsna sommarhus i de bayerska alperna. Efter att jag frisläppts från det ryska fånglägret i början av 1946 tog jag mig till Mönchengladbach och fick höra av en av våra överlevande grannar att precis när Frieda klivit ut genom porten slog en bomb ner på gatan. Men denna dag var turen på hennes sida, det var en blindgångare. Hon hade sedan tagit sig till hennes föräldrar i Bayern. Jag tog genast nästa buss till deras sommarhus och kunde efter fem långa år utan att se hennes vackra blåa ögon och hennes lena, rosenröda kinder återförenas med henne. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Nu har jag och Frieda fått en vacker pojke som vi döpt till Heinrich och vi har flyttat till en nybyggd lägenhet i München. Jag har startat upp ett eget företag där jag och mina fyra anställda reparerar cyklar. Med tanke på att alla har börjat köpa cyklar nu efter kriget har det gått mycket bra och vi går med vinst. Äntligen känner jag att jag har lyckats med livet och att jag kan försörja min familj. Man ska aldrig säga att krig är något positivt, men jag känner att mitt liv har gjort en vändning. Förut var jag oroad över min mycket låga lön och långa arbetstimmar, nu går livet som en dans på rosor.

”Oavsett hur mörk natten är, så stiger solen igen”

Tåget till Frankfurt

”Livet är hårt nu för oss judar” för vi får göra mindre och mindre saker, det känns som om vi blir mer och mer bortknuffade från samhället i Tyskland. En dag kommer min mamma in genom yttredörren och ser riktigt rädd ut, så som jag aldrig har sett henne förut. Min syster sitter i soffan läser en tidning, jag säger till henne att gå till sitt rum. Hon gör som jag säger och går in på sitt rum, stänger dörren efter sig. Jag frågar mamma vad som hade hänt, hon sa att hitlers män hade varit i staden bredvid och fört bort flera judefamiljer till läger där dem skulle var ett tag. Hon bad mig att gå till mitt rum och packa ner det viktigast. Och sen möta henne i vardagsrummet igen. När jag hade packat klart går tillbaks till vardagsrummet där både min mamma och min syster står med varsin väska. jag frågade min mamma vart vi skulle och varför. Det ända hon sa var att vi skulle få bo hos vår moster som bor i staden Winterthur i Schweiz ett tag till allt hade lugnat ner sig här hemma. Så vi gav oss i väg till tågstation för att ta tåget som gick ifrån vår stad till Frankfurt. Efter det skulle vi ta tåget ifrån Frankfurt till en stad som heter Base som tydligen gränsar med Tyskland, Frankrike och Schweiz.

När vi väl kommer fram till stationen så var det väldigt mycket folk där som stod och köade för att köpa tågbiljetter. Mamma sa till oss att vi skulle gå och sätta oss på någon bäck nånstans så skulle hon fixa biljetterna. När vi satt och väntade på vår mamma så kom det en patrull med soldater in på perongen. De hade alla nazistmärket på överarmen och de såg ganska obehagliga ut i ansiktet. De började knuffa till folk som stod i kön för köpa biljetter och de började fråga folk om något som jag inte hörde men människor började peka på folk. Och då gick soldater till dem utpekade, så då släppade antingen soldaterna personerna på marken eller så knuffade de dem i ryggen hela tiden när de gick framför dem beroende på hur mycket personerna strettade emot.

Efter ett tag förstod jag att det var judar som soldaterna förde bort, så jag säger till min syster att ta en tidning och låtsas läsa den medan jag försöker hitta vår mamma. Jag hinder inte resa mig upp innan nazisterna har kommit och ställt sig framför oss. De står bara och stirrar på oss en lång stund, och småviskar saker till varandra. Till slut frågar han som jag tror är ledaren för gruppen att han vill se våra visum, jag ger honom vår visum och väntar på att han ska titta igenom dem och sen gå här ifrån. Vi får tillbaka våra visum och soldaterna går vidare till nästa person.

Jag undrar varför dem inte tog med sig oss, nu när dem tar med sig alla andra  judar. Jag ser vår mamma komma emot oss med papper i handen som förmodligen är biljetterna. Vi börjar gå mot tåget och går på, vi letar upp vår kuppe och jag lägger allt vårt bagage på bridsarna över våra sittplatser. Jag sätter mig i sättet mittemot min syster och min mamma. Jag har fortfarande inte frågat min mamma varför vi var tvungna att behöva bo med vår moster eller varför soldaterna lät oss gå? Men jag tänker inte längre på det för nu känner jag att tåget börjar röra på sig. Så jag lutar mig bakåt i stol och tänker att nu ska jag bara sova tills vi kom fram till Frankfurt. Men sova fick jag inte gör länge………

Kriget är över

Nu är det över, 6 år. Denna värld är tillräckligt härdad av krig och fred behövdes verkligen världen över. Efter att vi intog fransmännens skyttegrav tågade vi in i Paris och de kapitulerade. Efter kriget har jag valt att bosätta mig i Paris, jag bor just nu i en hyresrätt och funderar på att fortsätta studera mode. Jag saknar Greg, han vart spetsad av en bajonett när han stormade deras skyttegravar. Jag tänker ofta på honom när jag ska sova. Men brevbäraren är söt så jag kanske sätter in en stöt på honom. Jag har skrivit ett brev till min familj när jag förklarar allting; att jag inte vill leva i Tyskland längre och att jag inte gillar nazismens idéer. Imorse kom ett svar där de klippte bort mig från släktträdet och sa att jag inte had något arv längre. Även att de inte ville veta av mig längre. Det gör inget deras hus kommer antagligen brännas ner av judar som hatar de. Dock skrev jag ett hemligt brev till Ewa, jag skrev att hon borde komma hit och bo med mig och studera här. Jag hoppas på ett svar snart och att hon kommer hit. Jag har inte sett henne på 4 år och undrar hur mycket hon växt.

Jag har aldrig varit lyckligare och det är bra stämning här i Frankrike nu när det är fred. Med det är fortfarande mycket spår efter kriget och det kommer ta lång tid att bygga upp det Paris som det en gång var. Jag har sett den allra allra sämsta sidan av mänskligheten och den allra bästa och kan säga att jag är stolt över många men skäms över minst lika många. Ibland känner folk igen att jag är tysk och de brukar ge mig ganska kalla blickar men jag tar mig ofta gärna tid att förklara, ofta gör jag nya vänner på detta sätt.            Allting rullar på nu och jag lever min dröm.