Tåget till Frankfurt

”Livet är hårt nu för oss judar” för vi får göra mindre och mindre saker, det känns som om vi blir mer och mer bortknuffade från samhället i Tyskland. En dag kommer min mamma in genom yttredörren och ser riktigt rädd ut, så som jag aldrig har sett henne förut. Min syster sitter i soffan läser en tidning, jag säger till henne att gå till sitt rum. Hon gör som jag säger och går in på sitt rum, stänger dörren efter sig. Jag frågar mamma vad som hade hänt, hon sa att hitlers män hade varit i staden bredvid och fört bort flera judefamiljer till läger där dem skulle var ett tag. Hon bad mig att gå till mitt rum och packa ner det viktigast. Och sen möta henne i vardagsrummet igen. När jag hade packat klart går tillbaks till vardagsrummet där både min mamma och min syster står med varsin väska. jag frågade min mamma vart vi skulle och varför. Det ända hon sa var att vi skulle få bo hos vår moster som bor i staden Winterthur i Schweiz ett tag till allt hade lugnat ner sig här hemma. Så vi gav oss i väg till tågstation för att ta tåget som gick ifrån vår stad till Frankfurt. Efter det skulle vi ta tåget ifrån Frankfurt till en stad som heter Base som tydligen gränsar med Tyskland, Frankrike och Schweiz.

När vi väl kommer fram till stationen så var det väldigt mycket folk där som stod och köade för att köpa tågbiljetter. Mamma sa till oss att vi skulle gå och sätta oss på någon bäck nånstans så skulle hon fixa biljetterna. När vi satt och väntade på vår mamma så kom det en patrull med soldater in på perongen. De hade alla nazistmärket på överarmen och de såg ganska obehagliga ut i ansiktet. De började knuffa till folk som stod i kön för köpa biljetter och de började fråga folk om något som jag inte hörde men människor började peka på folk. Och då gick soldater till dem utpekade, så då släppade antingen soldaterna personerna på marken eller så knuffade de dem i ryggen hela tiden när de gick framför dem beroende på hur mycket personerna strettade emot.

Efter ett tag förstod jag att det var judar som soldaterna förde bort, så jag säger till min syster att ta en tidning och låtsas läsa den medan jag försöker hitta vår mamma. Jag hinder inte resa mig upp innan nazisterna har kommit och ställt sig framför oss. De står bara och stirrar på oss en lång stund, och småviskar saker till varandra. Till slut frågar han som jag tror är ledaren för gruppen att han vill se våra visum, jag ger honom vår visum och väntar på att han ska titta igenom dem och sen gå här ifrån. Vi får tillbaka våra visum och soldaterna går vidare till nästa person.

Jag undrar varför dem inte tog med sig oss, nu när dem tar med sig alla andra  judar. Jag ser vår mamma komma emot oss med papper i handen som förmodligen är biljetterna. Vi börjar gå mot tåget och går på, vi letar upp vår kuppe och jag lägger allt vårt bagage på bridsarna över våra sittplatser. Jag sätter mig i sättet mittemot min syster och min mamma. Jag har fortfarande inte frågat min mamma varför vi var tvungna att behöva bo med vår moster eller varför soldaterna lät oss gå? Men jag tänker inte längre på det för nu känner jag att tåget börjar röra på sig. Så jag lutar mig bakåt i stol och tänker att nu ska jag bara sova tills vi kom fram till Frankfurt. Men sova fick jag inte gör länge………

2 thoughts on “Tåget till Frankfurt

  1. Jag tror de tyckt att vi såg ut som vanilgt folk kanske eller så orkade de inte ta oss bara. Jag hoppas och tror att livet i Schweiz blir mycket bättre än här i Tyskland.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s