Den 5 Juni 1947

Nu står jag här, i Treblinka och i det förintelseläger som mördade mina älskade. Nu var det exakt fyra år sedan.

När ryktet hade spritts vidare om vårt brott, tog det bara en vecka innan nazisterna kom och hämtade oss. Det var två stora män som knackade på dörren och vi visste att det skulle vara SA, men vi gömde Felicia nere i källaren ändå. De var riktigt otrevliga och genomsökte hela huset, Markus hade låst källardörren, men den slog de in hur lätt som helst och drog upp Felicia ur källaren. De klämde ett hårt tag i hennes armar och Felicia började skrika. Jag hatade den här synen, så jag sprang fram och drog loss soldaternas händer och kramade om henne. Jag viskade i hennes öra: -Förlåt, förlåt, vi skulle ha gömt dig bättre… jag kysste henne på hjässan om och om igen för att lugna henne. Männen blev mer irriterade över Felicias snyftningar och skrek:
– Sicherzustellen, das sie den Mund halten! (Få henne att hålla käften!) Felicia blev knäpp tyst och soldaterna fortsatte.
– Ni har gått emot lagen och kommer därför också att skickas iväg. Markus demonstrerade emot och krävde att jag skulle stanna kvar här:
– Det här är mitt fel, det var jag som tvingade min maka att ta hand om Felicia, jag är den skyldige, det hela var min idé! Männen tittade fundersamt på varandra och frågade:
– Så din maka hade inget med detta att göra, hon är helt oskyldig? Om ni lurar oss nu, kommer vi döda er på 2 sekunder! Förstår ni?! Markus nickade.
– Förstår ni!
– Ja, min fru är helt oskyldig, jag lovar och svär, svarade han med bestämd röst. Han tvekade inte över huvud taget. Soldaterna verkade tro på det och föste ut honom ur huset. Mina ögon hade börjat vattnats och jag sprang fram till Markus. Han la sin arm runt mig som var fri och drog mig intill honom. Jag höll Felicia i handen och samtidigt viskade Markus i mitt öra:
– Nu vill jag att du ska leva hela livet ut och fortsätta med att förändra de tyska skolorna. Fortsätta att hjälpa judarna. Följ dina planer och drömmar! Jag kommer fortfarande finnas kvar hos dig, där inne sa han och la sin hand på mitt hjärta och log. Nu grät vi båda och han böjde sig ner för att kyssa mig. Det var den sorgligaste, underbaraste, härligaste, hemskaste och mest passionerade kyss jag fått i hela mitt liv.
– Jag älskar dig av hela mitt hjärta, men hur jag ska kunna tacka dig nu för alla uppoffringar du gör? viskade jag. Han skakade på sitt huvud och viskade tillbaka:
– Du behöver inte tacka mig för något, men jag vill att du alltid ska minnas och älska mig i nöd och lust. Jag nickade som svar, sedan kramade jag om Felicia det hårdaste jag kunde. Hennes ögon var röda och fulla av tårar. Jag viskade i hennes öra:
– Jag är så ledsen för det här, det var inte meningen att det skulle sluta så här… jag finns här för dig och Markus finns också här för dig. Vi älskar dig, glöm inte det. Du och Markus kommer resa bort ett tag och då vill jag att du pratar med honom om allt du känner och tänker, det är jätteviktigt. Det kommer vara lite obehagligt och jag vill följa med för din skull, men jag kan inte. Jag kommer aldrig glömma dig, jag ser dig som min egna dotter och jag älskar dig. Felicia kramade om mig och pussade mig på kinden.
– Tack mamma… sa hon och tog Markus hand.
Det är mitt sista minne från dem.

Väggarna är gråa och mögliga. Treblinka som en gång hade varit full proppat med judar, var nu nästan helt tomt, med några besökare. Jag visste att längst bort i byggnaden låg rummen med duscharna. Det var där, där det hände. Jag hade bestämt mig innan jag reste hit att jag skulle se rummen, jag måste förstå och se hur det ser ut. Jag går nu med bestämda steg mot den västra delen och öppnar en av dörrarna. Jag går in i ett av rummen, det är stort och svalt. I taket sitter svarta kåpor som ser ut som duschar. Det var ifrån dem som gasen strålade ut. Det var hit de skickade min familj och här blev de mördade. De är borta och inte jag. Inget av det här är rättvist. Markus tog på sig allt som jag hade gjort, han dog för min skull. Felicia, min kära Felicia. Hon var så livlig och full av värme. Jag visste att det inte skulle fungera så bra att ha henne boende hos oss, men jag ville verkligen att det skulle fungera. Vi skulle varit mer försiktiga och jag skulle inte gått emot alla grannar som höll på Nazisterna. Men vad skulle jag göra?! Jag kunde ju inte bara stå där, när hela jag bubblade av ilska. Tyskland hade förvandlats till något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det hade blivit ett rasistiskt och egoistiskt land, men det var omöjligt att försöka ändra på när Hitler var ledare. Jag och Markus var livrädda för nazisterna, men vi tyckte att det bästa vi kunde göra var i alla fall att ta hand om Felicia.

Och nu står jag här, en misslyckad änka som inte har någon familj eller jobb. Jag hade lovat Markus att fortsätta med min vision, att förändra de orättvisa tyska skolorna. Efter det att Markus och Felicia blev ivägskickade gick hela kvarteret  och skolan emot mig. Jag hade blivit galen, gick det rykten om. Jag var en fara för de andra på skolan; hade rektorn sagt. Jag hade tagit hand om en judisk oskyldig flicka,  jag höll inte med om nazisternas åsikter och jag tyckte att det var fel att slå barn. Jag hade blivit en så kallad fara för andra.

Nu vet jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv, jag har gett upp helt. Det finns ingen kraft kvar i mig att ens försöka, även om det har gått fyra år nu, så är jag lika förstörd som då. Jag vet  att Tyskland har blivit besegrat och det är jag väldigt glad över. Europa går åt rätt håll och det skulle kanske skolorna också kunna göra, men all kraft inom mig har sugits ur mig och jag mitt engagemang är som bortblåst. Förut var jag så engagerad och blickade framåt, men nu vet jag inte längre. Jag är osäker på att jag kommer klara mig ensam länge till och jag vet inte hur min framtid ser ut. Men en sak vet jag och det är att jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskar Markus och Felicia. Ich liebe euch.

Vroni Meyendorff

1 thought on “Den 5 Juni 1947

  1. Usch vad sorgligt! Jag hoppas att du får tillbaka din kraft och använder den till att arbeta för människors lika värde.:)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s