24 Juli 1940

Frankrike har fallit och nästan hela Europa är under tysk kontroll. Mina misstankar om de brittiska truppernas oduglighet i krig var sanna, fransmännen var lika värdelösa och våra ledare har ingen uppfattning om hur ett modernt krig förs. Det här är inte det skyttegravskrig de slogs i för 25 år sedan. Efter att fronten hade fallit till Hitlers förbannade ”blitzkrieg” retirerade mitt regemente till Calais. Vi fick aldrig en chans att stoppa deras framfart. helt plötsligt började marken att explodera runt oss och de tyska pansarvagnarna kom emot oss som en järnmur. Mitt gevär var verkningslöst mot dessa stålbestar och jag sprang. Flygvapnet täckte oss när vi retirerade mot hamnstaden. Vi hade order om att hålla Calais till varje, om staden föll skulle tyskarna ha fri väg till Dunkerque där huvudstyrkan höll på att evakueras.

I 3 dagar höll vi staden. Jag dödade förmodligen fler människor där än vad jag talat med i hela mitt liv. En officerare sa att fler tyskar föll för mitt gevär än alla de andras tillsammans och att jag allt skulle belönas när vi väl var tillbaks i England. Nu är han död och hur många tyskar jag än dödade var det inte tillräckligt. Den 26 maj fick vi slut på ammunition och staden kapitulerade, men inte jag. 3 män föll offer för min bajonett innan en kula i benet slutligen tog mig till marken.

När jag vaknade var jag i ett tyskt fångläger och så blåslagen att smärtan från mina andetag fick det att svartna för ögonen. Jag är blåögd kraftigt byggd och blond, något tyskarna av någon anledning tycktes gilla. Jag behandlades bättre än de andra fångarna och mina skador läkte på några veckor. Trots att jag vart så väl behandlat och omtyckt tänkte jag inte leva mitt liv som en fånge. Så när de väl börjat lita på mig bröt jag nacken på  2 vakter och sköt en tredje med pistolen en av dem bar. Jag krossade sedan en ruta och hoppade ut genom fönstret. I fjärran såg jag ett högt torn byggt av järnbalkar. Jag är Paris har den gamla mannen jag nu bor hos förklarat.

Det finns fortfarande så mycket mer att göra kriget är inte förlorat än. Min tid här i Frankrike har förändrat mig. I Calais kände jag något som jag aldrig känt förut. jag kände mig uppskattad. Folk såg mig som en hjälte jag gav dem hopp, jag gav England hopp. Sen kom tyskarna och tog allt detta ifrån mig. De kommer de att få ångra, jag ska färga marken röd med deras blod. För England!

Källor:

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_France

http://www.ushmm.org/wlc/en/article.php?ModuleId=10007306

Flera böcker och ts-serier jag tyvärr inte kan namnge.

Flera

Annonser

En tanke på “24 Juli 1940

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s