Världsfred igen

Hej för fjärde och sista gången,

Ännu en gång har Tyskland gjort sig till åtlöje inför resten av världen. Denna gång under en annan man, men hela Tysklands rykte har än en gång gått i botten. Vi skapade ett enormt världskrig i hopp om att skapa en tysk stormakt, men så blev icke fallet den här gången heller. Vi förlorade det världskrig vi skapat. Ingen fick det riktigt bättre av kriget, inte ens vi.

Samtidigt som kriget har förlöpt ute i världen och kamrat efter kamrat har skickats dit mot en säker död har jag vapenvägrat genom att låta min mor dödförklara mig och gömma mig tillsammans med min kamrat Ralph i en liten by belägen på gränsen mellan Polen och Tyskland långt ifrån alla folkmassor och storindustrier. Det enda spåret av Hitlers politik där var ljudet av godsvagnar som en gång om dagen skramlade förbi med uppgift att transportera judar till förintelselägret Belzec några mil längre bort, i Polen. I början var det outhärdligt att tänka sig att i de där vagnarna sitter helt oskyldiga personer, precis som mig påväg mot ett mänskligt slakthus, men jag insåg snabbt att jag skulle behöva vänja mig vid det för jag skulle behöva stanna här under en mycket lång tid. Så sant som det var sagt, stannade jag länge. Drygt fyra år. Några dagar efter operation barbarossa tog jag och Ralph hans bil hit och idag, den tjugonde augusti 1946, färdas jag hemåt med samma bil som en gång förde mig hit. Det ska bli så konstigt att komma hem. Allt kommer att vara förändrat. De få av mina kamrater som inte skickats ut i kriget eller dött på grund av det kommer tro att jag har varit död sedan länge, för de fick inte veta något närt jag flydde. Alla människor i Stuttgart kommer vara psykiskt klyvna efter att först ha forcerats till nazistiska åsikter för att nu snabbt förväntas ändra alla sina åsikter om Hitler. Det tar riktigt hårt på psyket.

Själva vägen hem kommer inte heller vara en dans på rosor. Tyskland är uppdelat i två delar, Östtyskland och Västtyskland. Byn som jag befinner mig i nu ligger i Östtyskland medan stuttgart ligger i Västtyskland, jag kommer alltså att behöva passera den hårda gränsen mellan de två tyska staterna. Även om detta inte är helt omöjligt krävs det en hel del planering för att ta sig över. Det är just nu ett väldigt laddat område som inte är menat att passera. Gränsen kallas järnridån och ligger mellan Öst- och Västeuropa. Som tur är är det verkligen inte bara jag som befinner mig i denna situation. Många tyskar kommer att fly från olika placeringar i kriget till sina hemstäder.

Om jag väl kommer hem får vi se hur jag gör. Om jag avslöjar min riktiga identitet eller ljuger om den, och inte minst om jag kommer försöka fortsätta mitt tidigare liv eller försöka börja om på nytt. Jag lämnar denna bok här, som ett tecken på att jag lämnar denna hemska tid bakom mig. Detta är det sista ni hör av mig. Farväl.