9 maj 1947

Det är 2 är sedan kriget tog slut nu. Alla våra politiker talar fortfarande om den stora segern och om hur vi befriade världen från den stora ondskan. De har förmodligen rätt, världen är nog en bättre plats nu än för 10 år sedan, för de som överlevde. Men det är också en väldigt annorlunda plats. Det stor Tyskland Hitler försökte skapa, vände upp och ner på världen. De europeiska stormakterna är på god väg att försvinna, och 2 nya jättar håller på att skapas,och de håller på att dela världen itu. Detta krig har bara lagt grunden för ett nytt, ett krig som förs med propaganda,iallafall än så länge.Eftersom politik inte intresserar mig det minsta lämnar jag denna kris till bättre lämpade människor och att de ansvariga för kriget nu håller på att ställas inför rätta är väl något positivt antar jag, men jag känner inget hat mot dessa människor. Dessa män som fick Europa att brinna och världen att gråta. Jag har insett vilken tjänst de gjorde mig.

Innan kriget var jag en fattig man. Kriget gjorde mig rik, inte på pengar men på allt annat. Jag har sett en värld som är så mycket mer än Londons förorenade gator, Och jag har gjort mitt avtryck på den. Dessutom har jag haft galet roligt. Jag gick ut i kriget som en man som inte hade något att förlora. Under krigets gång insåg att jag hade så mycket att vinna. Mördandet blev som en sport jag spelade tillsammans med vänner. Det brödraskapet jag kände för de män jag stred med går inte att förklara. Jag skulle dö för varenda en och jag vet att de skulle göra det samma för mig. Sorgen jag kände när de gjorde det gjorde mig mänsklig. Jag är inte längre den hjärtlösa mördarmaskin jag en gång var, jag är så mycket mer, jag är en människa.

Annonser

24 Juli 1940

Frankrike har fallit och nästan hela Europa är under tysk kontroll. Mina misstankar om de brittiska truppernas oduglighet i krig var sanna, fransmännen var lika värdelösa och våra ledare har ingen uppfattning om hur ett modernt krig förs. Det här är inte det skyttegravskrig de slogs i för 25 år sedan. Efter att fronten hade fallit till Hitlers förbannade ”blitzkrieg” retirerade mitt regemente till Calais. Vi fick aldrig en chans att stoppa deras framfart. helt plötsligt började marken att explodera runt oss och de tyska pansarvagnarna kom emot oss som en järnmur. Mitt gevär var verkningslöst mot dessa stålbestar och jag sprang. Flygvapnet täckte oss när vi retirerade mot hamnstaden. Vi hade order om att hålla Calais till varje, om staden föll skulle tyskarna ha fri väg till Dunkerque där huvudstyrkan höll på att evakueras.

I 3 dagar höll vi staden. Jag dödade förmodligen fler människor där än vad jag talat med i hela mitt liv. En officerare sa att fler tyskar föll för mitt gevär än alla de andras tillsammans och att jag allt skulle belönas när vi väl var tillbaks i England. Nu är han död och hur många tyskar jag än dödade var det inte tillräckligt. Den 26 maj fick vi slut på ammunition och staden kapitulerade, men inte jag. 3 män föll offer för min bajonett innan en kula i benet slutligen tog mig till marken.

När jag vaknade var jag i ett tyskt fångläger och så blåslagen att smärtan från mina andetag fick det att svartna för ögonen. Jag är blåögd kraftigt byggd och blond, något tyskarna av någon anledning tycktes gilla. Jag behandlades bättre än de andra fångarna och mina skador läkte på några veckor. Trots att jag vart så väl behandlat och omtyckt tänkte jag inte leva mitt liv som en fånge. Så när de väl börjat lita på mig bröt jag nacken på  2 vakter och sköt en tredje med pistolen en av dem bar. Jag krossade sedan en ruta och hoppade ut genom fönstret. I fjärran såg jag ett högt torn byggt av järnbalkar. Jag är Paris har den gamla mannen jag nu bor hos förklarat.

Det finns fortfarande så mycket mer att göra kriget är inte förlorat än. Min tid här i Frankrike har förändrat mig. I Calais kände jag något som jag aldrig känt förut. jag kände mig uppskattad. Folk såg mig som en hjälte jag gav dem hopp, jag gav England hopp. Sen kom tyskarna och tog allt detta ifrån mig. De kommer de att få ångra, jag ska färga marken röd med deras blod. För England!

Källor:

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_France

http://www.ushmm.org/wlc/en/article.php?ModuleId=10007306

Flera böcker och ts-serier jag tyvärr inte kan namnge.

Flera

4 September 1939

När jag vaknade upp idag i den barrack i Dover där jag är inhyst var det krig. Premiärminister Chamberlains röst ekade över militärbasen och uppmuntrade oss alla att ta till vapen för att försvara vårat land. Den dagen vi har väntat på är här(iallafall jag). Imorgon skeppas hela regementet över till Frankrike. Där ska jag få chans att sätta alla dessa nya färdigheter jag har lärt mig det det under det senaste året på prov. Jag verkar dock vara ensam om att se krigsutbrottet som något positivt. De är alla oroliga för att dö och förlora sina vänner och bekanta. Allt jag någonsin älskat har jag förlorat och alla människor jag lärt känna har fallit offer för kyla, hunger eller en mördares kniv. De säger också att de inte kommer kunna döda en annan människa. Jag var 13 första gången jag dödade någon, jag skar halsen av en 7årig pojke bara för att värma mig med den filt han sov under.

Den hjärtlöshet de andra soldaterna säger att jag lider av är sann, men inte att jag lider av den. Min oförmåga att känna medkänsla och sorg för andra människor gör kriget till en lättare plats för mig än dessa blödiga småflickor. Jag hoppas också att den ska jag göra mig immun mot de sinnessjukdomar jag sett veteranerna från kriget lida av. Jag har inte bara undvikit sällskap med de andra soldaterna för att jag ogillar dem, utan också för att vänskap är en svaghet. En människa som inte har något att förlora är en mycket effektivare soldat.

Politiken bakom och orsaken till kriget struntar jag fullkomligt i. Mina överordnade säger att om jag åker ner till Europa och dödar tyskar får jag pengar och ära. Ära kan jag klara  mig utan, men jag behöver pengar för mat och mat för att överleva. Att överleva har alltid varit mitt mål och jag kommer att göra vad som helst för det.