The After Life

It’s been 5 years since the war ended. A lot has changed since then. When I was brought to the hospital after Operation Overlord My wound was so severe they had to amputate my right foot. Since then I haven’t been able to run or jump. All I can do is walk with sticks. But I’m not going to weep about it, other men have lost much more, and many their lives. My foot was a small price to pay. Not long after my foot was amputated it was confirmed that Emily was the nurse I’d seen the night I arrived at the hospital. She approached me several times but I never noticed it. Not until the day my mind was in peace and I was well again. When I noticed that she’d been the one to take care of me when my nurse was busy with other patients I never let her out of sight. We spent a few days together before I was sent home. We even had someone declare us as man and wife. When I got home I moved back in with Kyle, but nothing was the same. My wife was a nurse out in the war, my mother was dead and on top of it all, I couldn’t get a job because of my foot. Also After my mother died my sister couldn’t stand living in the house her mother had died in so she, her husband and his family moved all the way to Grand Island. Briefly after Hitler’s suicide on the 30th of April Emily made a short visit, but she left almost as fast as she had come. I eagerly waited for her. One and a half month later she was sent home. She wrote letters saying that she didn’t want to meet me. She wrote that she was sick. And I had no address to reply to. Eventually I got irritated so I went to her house, several times, but she was never there. I suspected she was staying in Lincoln with her grandmother. I found no luck there either. But one day I received a letter which apparently was meant for someone named Dr. William Jones. In it was an address. I knew I should have told her before I went there but I didn’t. The address had lead to a very small hospital. When I first saw her she was lying sick in bed, not able to get up. She had been honest. She was feeling very bad and was in a very deep depression. As it turned out her father had died in lung cancer. When I saw the big bump on her abdominal. My heart almost stopped.

I almost lost her, her and my child. But luckily she recovered. We couldn’t stay in the small village where we’d lived all our lives. The memories were too much for her. We had to move. I remembered dreaming about living by the river in Omaha, Nebraska when I was 16. Having a picnic with my wife while my children played in the water. And how I would teach them how to swim and fly a kite. So with the money she got from her inheritage we bought a house in Omaha along the river and border to Iowa. We’ve been living there ever since, the year is 1951. I’ve kept a very close relationship to Kyle and we often visit each other. He still lives in father’s old house, he’s married and has two children and one on the way. Amber past away when giving birth to her latest child. That was two years ago. We had her buried next to mother and father and Emily’s miscarriage. She would have liked that.
I’m now 31 years old and I live with my beautiful five years old daughter Ashley, my two years old son Kevin, my mother in law and my lovely wife Emily, who by the way is pregnant. Hopefully God will let us keep this one. I almost forgot to mentoin that we’re rich(!), which I’ve never been in my entire life, but money isn’t really important. We live in a small mansion with two maids and a gardener. Emily works as a midwife and I am a full time father.

I personally think that the US is pretty okay. The economy isn’t doing that well but we have enough money. What I don’t get though is this Marshall Plan. If we need the money, why are we lending it away? But I do see a few positive things about it. Another thing I find odd is the tension between the Us and the Soviet. Fingers crossed there won’t be another unnecessary war. But I don’t want to get too involved with those things, I’m trying to stay away from everything that has anything to do with the second world war. I’ve had enough of that. I sometimes dream about the warfields and the dead bodies, some of them were my friends. It’sard but it get’s easier since Emily understands, after all, she was out there herself. I’m not great, I’m not fine, but I’m managing. My children make me happy but sister’s, my father’s, my mother’s and my baby’s deaths have put a heavy weight on my chest. And don’t get me started on the time I served in the war, I’m trying not to think of it. I’m not planning on forgetting, some things are meant to be remembered, but I don’t mind not thinking about it.
I try to live a normal life, or a life as close to normal as possible. Hopefully our children and their future children won’t have  to suffer a world war. I hope no one ever will have to suffer a world war ever again. It is awful.
Sincerely,
Trevor Cassity.

BLABLA

Alva är alkoholpåverkad och igår dödade hon tre hober.

Annonser

19 maj 1940 – dagen då de försvann

Jag kan fortfarande höra mammas skrik eka i mina öron, likaså pistolskottet som fick henne att falla med en duns ner för källartrappan.

 

Dagen började precis som alla andra, vi satt nere i vår låsta källare och försökte få tiden att passera. Trots allting som hände utanför och trots allt vi hade gått igenom så hade vi det ändå ganska bra. Vi hade inte blivit iväg körda till något läger. Ja, det var väll det jag såg som positivt, det är svårt att se saker från den ljusa sidan när man sitter gömd i en smutsig källare. Men det var inte den fuktiga miljön, eller lukten som var värst, utan det var just att vi var fångar i vårt eget hus. Fångade som djur, enligt alla andra var våran existens inte värd någonting. Vi fick inte finnas. Jag var inte säker om våra grannar visste om vi var kvar eller om vi blivit bortförda, fast de brydde sig ändå inte. De ända som visste vart vi var och att vi levde var Melvin och hans mamma. De var dem ända som inte hade övergett oss.

Som sagt så började dagen precis som alla andra, och fortsatte så ända fram till runt 5 tiden den eftermiddagen. Telefonen, som var en av anledningarna till att vi överhuvudtaget gick upp från källaren, började ringa. Mamma kollade nervöst på pappa sedan reste hon sig upp från den smutsiga, blårandiga madrassen och gick upp från vårt ”gömställe”. Vi satt bara tyst och lyssnade, men vi hörde ingenting. Inte för att hon pratade tyst utan för att hon inte sa någonting och gjorde precis som vi, bara lyssnade. Efter en stund hörde vi att hon med nervösa steg och andetag kom ner springande för trappan.

– De är på väg, de kommer för att hämta oss, Wilbur, Rosabella, göm er! Hon hade tårar i ögonen och precis som hon avslutat meningen hörde vi hur ytterdörren sparkades upp. Rosabella tog min hand och drog in mig till källarens andra rum, där satte vi oss i den stora garderoben fylld med ytterkläder. Dörren till källaren stod fortfarande öppen när vi gick och från garderoben hörde vi hur mamma sprang upp för trappan för att stänga den. I samma sekund som hon sträckte sig mot dörren för att slå igen den visar sig två soldatklädda män i dörröppningen och de trycker utan att tveka på avtryckaren till pistolen som blev min mammas död. Pappa skrek högt och sprang fram för att fånga henne, men när han tog henne i sin famn var hon redan borta.

Rosabella kramar om min hand och jag hör hur hennes andhämtning blir snabbare. I garderobsdörrens springa lyser lampan utanför upp hennes ögon som börjat vattnas med tårar. Hon kramar hårdare om min hand. Mitt hjärta börjar banka hårdare och jag känner hur gråten i halsen kämpar sig upp, hur mycket jag än sväljer. Plötsligt kan jag inte se Rosabella längre, ljuset från lampan i rummet utanför lyser inte längre upp hennes blänkande ögon. Rosabella släpper taget om min hand, drar ner den gamla pälskappan som på en krok över mig, sen blir det svart. Utan att jag hinner reagera öppnas dörren och Rosabella skriker och jag hör hur hon försöker kämpa emot. Jag kan inte röra mig, mina muskler lyssnar inte på de uppgifter hjärnan ger den. Huvudet töms på tankar, jag kan bara lyssna på när min syster kämpar för sitt liv. Jag vill göra något, jag vill resa mig, hjälpa henne, men det ända jag kan göra är att sitta här och vänta på min tur.

– Få tyst på henne! säger en av soldaterna, han har en grov röst och Rosabella börjar bara skrika mer. En ljudlig smäll bryter ljudet och det blir tyst. De slog henne. De slog min syster. Jag måste bita mig hårt i läppen och knyta nävarna så att jag naglarna borras in djupt i mitt skinn för att inte ställa mig upp och göra allt jag kan för att försöka hjälpa henne. Vad skulle jag kunna göra? En 13 åring som är kort för sin ålder och som hungern satt sina spår på i form av synliga revben. Soldaterna kängor som klampar ut genom dörren ekar i det lilla förvaringsrummet. Vad hände nu? Hade de lämnat mig här? Det var då jag kom på det, Rosabella drog inte i jackan av ren slump, hon ville att den skulle landa över mig, täcka mig. Hon skyddade mig från att bli bortförd, medan hon själv kämpade för sitt liv tills hon blev slagen medvetslös och bli buren ut genom dörren, satt på ett tåg och förd till ett koncentrationsläger långt bort.

Trots att det säkert gått flera timmar sedan jag hörde ytterdörren smällas igen och soldaterna marschera ut på grusgången så har jag inte vågat röra på mig. Fortfarande sitter jag gömd i garderoben, i det lilla förvaringrummet, under en gammal rock som luktar unket och måste ha tillhört min mormor. Det är nu jag behöver dem som mest, min familj. Att ha mamma som kramar om mig och säger att allt kommer bli bra, bara en sista gång. Jag kommer aldrig få höra hennes röst igen, jag kommer aldrig få se hennes mörka lockar, eller känna doften av alla hennes alldeles för dyra parfym igen. Jag kan fortfarande höra mammas skrik eka i mina öron, likaså pistolskottet som fick henne att falla med en duns ner för källartrappan.

Mamma.

 

 

Ett nytt kapitel

Friedrich Schwartz, 30 april 1947

Idag är det två år sedan Adolf Hitler begick självmord i sin bunker i Berlin. En bunker, helt isolerad från omvärlden, där planer om världsmakt ritades upp. Hitlers stridslycka hade vänt från ett massivt segertåg av exalterade tyska män, marscherande ut i Europa, till ett fåtal desperata och skadade vilddjur på Berlins sönderbombade gator, en av dessa vilddjur var jag. Jag såg många av mina vänner och kamrater stupa under kriget, vänner som jag känt sedan min uppväxt i min hemstad Mönchengladbach. Vi som hade lekt att vi var soldater som utförde heroiska uppdrag bakom fiendens linjer under det första världskriget, ovetandes om att vi en dag skulle vara där, men under ett annat krig, ett värre krig.

Min fru Frieda hade turen att kunna fly från de massiva bombningar av staden och ta sig till sin mor och far och deras avlägsna sommarhus i de bayerska alperna. Efter att jag frisläppts från det ryska fånglägret i början av 1946 tog jag mig till Mönchengladbach och fick höra av en av våra överlevande grannar att precis när Frieda klivit ut genom porten slog en bomb ner på gatan. Men denna dag var turen på hennes sida, det var en blindgångare. Hon hade sedan tagit sig till hennes föräldrar i Bayern. Jag tog genast nästa buss till deras sommarhus och kunde efter fem långa år utan att se hennes vackra blåa ögon och hennes lena, rosenröda kinder återförenas med henne. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Nu har jag och Frieda fått en vacker pojke som vi döpt till Heinrich och vi har flyttat till en nybyggd lägenhet i München. Jag har startat upp ett eget företag där jag och mina fyra anställda reparerar cyklar. Med tanke på att alla har börjat köpa cyklar nu efter kriget har det gått mycket bra och vi går med vinst. Äntligen känner jag att jag har lyckats med livet och att jag kan försörja min familj. Man ska aldrig säga att krig är något positivt, men jag känner att mitt liv har gjort en vändning. Förut var jag oroad över min mycket låga lön och långa arbetstimmar, nu går livet som en dans på rosor.

”Oavsett hur mörk natten är, så stiger solen igen”

Västfronten – Frankrike

Nu ligger jag och sover i en jordhåla någonstans i Belgien på gränsen till Frankrike. Vi har marscherat i 17 timmar nu fick vi äntligen lite vila. Jag hatar det just nu, med det finns en söt pojke som heter Greg, han och jag är i samma pluton och vi brukar fnissa och diskutera de andra i plutonen. Imorgon ska vi tåga in i Frankrike och trycka upp mot fransosernas skytte gravar och döda varenda en.  Jag vill inte. Jag vill verkligen inte mer men imorgon kommer jag behöva skjuta skallen av hur många tyskar som helst och sprätta upp deras inälvor med bajonetten. Vi kommer sitta i våra skyttegravar och höra bomberna slå ner och invänta döden. Dör vi inte av deras artilleri och bomber kommer vi springa över fälten när vi får en chans. 70% av oss kommer dö den första minuten då vi sprungit upp ur skyttegravarna. ”Skyttegravarna” det är ett roligt namn, vi går upp från gravarna och in i fälten där vi kommer begravas under jord och blod och glömmas bort. Jag har räknat att jag lever antagligen bara 14 timmar till, det 14 timmarna kommer jag sitta och frysa i en smutsig jord håla. Men med Greg iallafall.

Bomberna har flygit konstant i 2 timmar med 1 sekunders mellanrum ner på de stackars fransoserna. Snart ska vi kuta över och sticka hål på deras lungor och skjuta dem i deras ben så de inte kan fly. Vi har fått instruktioner att de har svagare stövlar än vi och vi kan ta dem i kapplöpning. Vi kryper upp till skytte gravs kanten och lutar oss mot den, vi osäkrar våra vapen, laddar om tar ett djupt andetag. Löjtnant Sweizzerberg öppnar sitt gap och vrålar ut; DET HÄR ÄR VÅR KAMP, FÖR VÅRT MODERLAND, FÖR ETT ENAT TYSKLAND, FÖR VÅR FÜHRER OCH VÅR LEDARE!! Jag hoppar över tagg tråden, jag hör mina kamrater ljuda sin strids rop. Jag tittar ut över fälten och ser förödelsen, det är gropar där bomberna slagit ner och jag hör alla skrika av förtvivlan och ilska. Det går dock ganska bra märker jag, vi har ännu inte tappat för mycket trupper och vi kan trycka fram till deras skytte gravar.  När jag kommer fram dunkar mitt hjärta hårdare än det någonsin gjort. Jag tittar ner i graven och ser dem sitta där, de försöker springa när de ser våra ansikten. Jag tar mitt sikte på en skräckslagen liten fransk kille och ska precis trycka av, när någon annan knäpper han. Jag känner lukten av seger, blod och skam.

Vad är historia?

9B, välkomna till er nya, alldeles egna Webbplats. Ert första uppdrag blir att lista ut vad bilden föreställer.
Ert andra uppdrag är att skriva ett kort (c.a 50 ord) inlägg om historia där ni svarar på frågorna vad är historia? och varför ska du läsa det i skolan? Skriv inlägget i ett googledokument, kopiera texten och klistra in den i ett inlägg här på webbplatsen. Glöm inte att klicka i kategorin Vad är historia och att skriva ditt eget förnamn som etikett. Lycka till Marie och Cecilia

Grupp 5

Gruppens medlemmar är: Tyra, Mimmi, Erik S, Jowana och Khadra. När du sedan skriver inlägg ska du klicka på  din grupp under kategorier till höger. Detta är viktigt så att du enkelt hittar igen dina gruppmedlemmars inlägg. Du ska nämligen läsa och kommentera inläggen som kommer från din grupp. Du ska också ge ditt inlägg ditt historiska namn som kategori. Du får själv lägga till kategorin till höger under lägg till ny kategori. Till sist ska du lägga till en etikett med ditt egna förnamn.

Grupp 4

Gruppens medlemmar är: Wilhelm, Lisa, Philip, Alexander. När du sedan skriver inlägg ska du klicka på  din grupp under kategorier till höger. Detta är viktigt så att du enkelt hittar igen dina gruppmedlemmars inlägg. Du ska nämligen läsa och kommentera inläggen som kommer från din grupp. Du ska också ge ditt inlägg ditt historiska namn som kategori. Du får själv lägga till kategorin till höger under lägg till ny kategori. Till sist ska du lägga till en etikett med ditt egna förnamn.