Ett nytt kapitel

Friedrich Schwartz, 30 april 1947

Idag är det två år sedan Adolf Hitler begick självmord i sin bunker i Berlin. En bunker, helt isolerad från omvärlden, där planer om världsmakt ritades upp. Hitlers stridslycka hade vänt från ett massivt segertåg av exalterade tyska män, marscherande ut i Europa, till ett fåtal desperata och skadade vilddjur på Berlins sönderbombade gator, en av dessa vilddjur var jag. Jag såg många av mina vänner och kamrater stupa under kriget, vänner som jag känt sedan min uppväxt i min hemstad Mönchengladbach. Vi som hade lekt att vi var soldater som utförde heroiska uppdrag bakom fiendens linjer under det första världskriget, ovetandes om att vi en dag skulle vara där, men under ett annat krig, ett värre krig.

Min fru Frieda hade turen att kunna fly från de massiva bombningar av staden och ta sig till sin mor och far och deras avlägsna sommarhus i de bayerska alperna. Efter att jag frisläppts från det ryska fånglägret i början av 1946 tog jag mig till Mönchengladbach och fick höra av en av våra överlevande grannar att precis när Frieda klivit ut genom porten slog en bomb ner på gatan. Men denna dag var turen på hennes sida, det var en blindgångare. Hon hade sedan tagit sig till hennes föräldrar i Bayern. Jag tog genast nästa buss till deras sommarhus och kunde efter fem långa år utan att se hennes vackra blåa ögon och hennes lena, rosenröda kinder återförenas med henne. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Nu har jag och Frieda fått en vacker pojke som vi döpt till Heinrich och vi har flyttat till en nybyggd lägenhet i München. Jag har startat upp ett eget företag där jag och mina fyra anställda reparerar cyklar. Med tanke på att alla har börjat köpa cyklar nu efter kriget har det gått mycket bra och vi går med vinst. Äntligen känner jag att jag har lyckats med livet och att jag kan försörja min familj. Man ska aldrig säga att krig är något positivt, men jag känner att mitt liv har gjort en vändning. Förut var jag oroad över min mycket låga lön och långa arbetstimmar, nu går livet som en dans på rosor.

”Oavsett hur mörk natten är, så stiger solen igen”

Tåget till Frankfurt

”Livet är hårt nu för oss judar” för vi får göra mindre och mindre saker, det känns som om vi blir mer och mer bortknuffade från samhället i Tyskland. En dag kommer min mamma in genom yttredörren och ser riktigt rädd ut, så som jag aldrig har sett henne förut. Min syster sitter i soffan läser en tidning, jag säger till henne att gå till sitt rum. Hon gör som jag säger och går in på sitt rum, stänger dörren efter sig. Jag frågar mamma vad som hade hänt, hon sa att hitlers män hade varit i staden bredvid och fört bort flera judefamiljer till läger där dem skulle var ett tag. Hon bad mig att gå till mitt rum och packa ner det viktigast. Och sen möta henne i vardagsrummet igen. När jag hade packat klart går tillbaks till vardagsrummet där både min mamma och min syster står med varsin väska. jag frågade min mamma vart vi skulle och varför. Det ända hon sa var att vi skulle få bo hos vår moster som bor i staden Winterthur i Schweiz ett tag till allt hade lugnat ner sig här hemma. Så vi gav oss i väg till tågstation för att ta tåget som gick ifrån vår stad till Frankfurt. Efter det skulle vi ta tåget ifrån Frankfurt till en stad som heter Base som tydligen gränsar med Tyskland, Frankrike och Schweiz.

När vi väl kommer fram till stationen så var det väldigt mycket folk där som stod och köade för att köpa tågbiljetter. Mamma sa till oss att vi skulle gå och sätta oss på någon bäck nånstans så skulle hon fixa biljetterna. När vi satt och väntade på vår mamma så kom det en patrull med soldater in på perongen. De hade alla nazistmärket på överarmen och de såg ganska obehagliga ut i ansiktet. De började knuffa till folk som stod i kön för köpa biljetter och de började fråga folk om något som jag inte hörde men människor började peka på folk. Och då gick soldater till dem utpekade, så då släppade antingen soldaterna personerna på marken eller så knuffade de dem i ryggen hela tiden när de gick framför dem beroende på hur mycket personerna strettade emot.

Efter ett tag förstod jag att det var judar som soldaterna förde bort, så jag säger till min syster att ta en tidning och låtsas läsa den medan jag försöker hitta vår mamma. Jag hinder inte resa mig upp innan nazisterna har kommit och ställt sig framför oss. De står bara och stirrar på oss en lång stund, och småviskar saker till varandra. Till slut frågar han som jag tror är ledaren för gruppen att han vill se våra visum, jag ger honom vår visum och väntar på att han ska titta igenom dem och sen gå här ifrån. Vi får tillbaka våra visum och soldaterna går vidare till nästa person.

Jag undrar varför dem inte tog med sig oss, nu när dem tar med sig alla andra  judar. Jag ser vår mamma komma emot oss med papper i handen som förmodligen är biljetterna. Vi börjar gå mot tåget och går på, vi letar upp vår kuppe och jag lägger allt vårt bagage på bridsarna över våra sittplatser. Jag sätter mig i sättet mittemot min syster och min mamma. Jag har fortfarande inte frågat min mamma varför vi var tvungna att behöva bo med vår moster eller varför soldaterna lät oss gå? Men jag tänker inte längre på det för nu känner jag att tåget börjar röra på sig. Så jag lutar mig bakåt i stol och tänker att nu ska jag bara sova tills vi kom fram till Frankfurt. Men sova fick jag inte gör länge………

Kriget är över

Nu är det över, 6 år. Denna värld är tillräckligt härdad av krig och fred behövdes verkligen världen över. Efter att vi intog fransmännens skyttegrav tågade vi in i Paris och de kapitulerade. Efter kriget har jag valt att bosätta mig i Paris, jag bor just nu i en hyresrätt och funderar på att fortsätta studera mode. Jag saknar Greg, han vart spetsad av en bajonett när han stormade deras skyttegravar. Jag tänker ofta på honom när jag ska sova. Men brevbäraren är söt så jag kanske sätter in en stöt på honom. Jag har skrivit ett brev till min familj när jag förklarar allting; att jag inte vill leva i Tyskland längre och att jag inte gillar nazismens idéer. Imorse kom ett svar där de klippte bort mig från släktträdet och sa att jag inte had något arv längre. Även att de inte ville veta av mig längre. Det gör inget deras hus kommer antagligen brännas ner av judar som hatar de. Dock skrev jag ett hemligt brev till Ewa, jag skrev att hon borde komma hit och bo med mig och studera här. Jag hoppas på ett svar snart och att hon kommer hit. Jag har inte sett henne på 4 år och undrar hur mycket hon växt.

Jag har aldrig varit lyckligare och det är bra stämning här i Frankrike nu när det är fred. Med det är fortfarande mycket spår efter kriget och det kommer ta lång tid att bygga upp det Paris som det en gång var. Jag har sett den allra allra sämsta sidan av mänskligheten och den allra bästa och kan säga att jag är stolt över många men skäms över minst lika många. Ibland känner folk igen att jag är tysk och de brukar ge mig ganska kalla blickar men jag tar mig ofta gärna tid att förklara, ofta gör jag nya vänner på detta sätt.            Allting rullar på nu och jag lever min dröm.

Västfronten – Frankrike

Nu ligger jag och sover i en jordhåla någonstans i Belgien på gränsen till Frankrike. Vi har marscherat i 17 timmar nu fick vi äntligen lite vila. Jag hatar det just nu, med det finns en söt pojke som heter Greg, han och jag är i samma pluton och vi brukar fnissa och diskutera de andra i plutonen. Imorgon ska vi tåga in i Frankrike och trycka upp mot fransosernas skytte gravar och döda varenda en.  Jag vill inte. Jag vill verkligen inte mer men imorgon kommer jag behöva skjuta skallen av hur många tyskar som helst och sprätta upp deras inälvor med bajonetten. Vi kommer sitta i våra skyttegravar och höra bomberna slå ner och invänta döden. Dör vi inte av deras artilleri och bomber kommer vi springa över fälten när vi får en chans. 70% av oss kommer dö den första minuten då vi sprungit upp ur skyttegravarna. ”Skyttegravarna” det är ett roligt namn, vi går upp från gravarna och in i fälten där vi kommer begravas under jord och blod och glömmas bort. Jag har räknat att jag lever antagligen bara 14 timmar till, det 14 timmarna kommer jag sitta och frysa i en smutsig jord håla. Men med Greg iallafall.

Bomberna har flygit konstant i 2 timmar med 1 sekunders mellanrum ner på de stackars fransoserna. Snart ska vi kuta över och sticka hål på deras lungor och skjuta dem i deras ben så de inte kan fly. Vi har fått instruktioner att de har svagare stövlar än vi och vi kan ta dem i kapplöpning. Vi kryper upp till skytte gravs kanten och lutar oss mot den, vi osäkrar våra vapen, laddar om tar ett djupt andetag. Löjtnant Sweizzerberg öppnar sitt gap och vrålar ut; DET HÄR ÄR VÅR KAMP, FÖR VÅRT MODERLAND, FÖR ETT ENAT TYSKLAND, FÖR VÅR FÜHRER OCH VÅR LEDARE!! Jag hoppar över tagg tråden, jag hör mina kamrater ljuda sin strids rop. Jag tittar ut över fälten och ser förödelsen, det är gropar där bomberna slagit ner och jag hör alla skrika av förtvivlan och ilska. Det går dock ganska bra märker jag, vi har ännu inte tappat för mycket trupper och vi kan trycka fram till deras skytte gravar.  När jag kommer fram dunkar mitt hjärta hårdare än det någonsin gjort. Jag tittar ner i graven och ser dem sitta där, de försöker springa när de ser våra ansikten. Jag tar mitt sikte på en skräckslagen liten fransk kille och ska precis trycka av, när någon annan knäpper han. Jag känner lukten av seger, blod och skam.

ÄNTLIGEN HEM? 1946

Dagen började som vilken annan som hälst, jag vakna upp, frukosten kom, jag sätter mig upp i cellen och mediterar. Men något är annorlunda idag, maten kommer inte. Jag reser mig upp och ropar på vakterna. Men istället för James, Hector eller Bruce som var de vanliga fångvaktarna kom nu fem främmande män. Dom drar ut mig och slänger mig på en jeep. En amerikan kommer fram till mig och säger tydligt. ”Du… ska… flyttas.” Bilen gasar och kör iväg,
resan tar lång tid. Efter ett tag höjer Amerikanarna rösten och det blir hög ljudare för varje minut. Efter ett tag skriker en utav de till och bilen välter. Jeepen snurrar några varv och jag känner att vi faller. Tills bilen slår emot marken en sista gång och förblir stilla. Jag kravlar mig ur bilen. Amerikanarna ligger stilla och blod rinner ut från förarsätet. Jag har huvudvärk och min kropp skakar från allt adrenalin. Jag reser mig upp och tittar mig omkring. En stad syns i fjärran.

Jag gick i 7 timmar tills jag kom fram till staden. Jag la mig vid trottoaren och försökte vila lite. En man kom ut från en närliggande butik och hjälpte mig in. Han bjöd på mat och vatten. Jag tackade honom och gick därifrån. Jag frågade mig fram tills jag hittade hamnen. Jag anmälde mig som frivillig matros på ett av skeppen och förklarade att jag inte behövde lön. Endast mat för resan. Jag kom på ett lastfartyg på väg om Kina. I 2 månader reste jag till Kina och från Kina till Japan. Jag arbetade för mat för dagen, och överlevde på det sättet.

Väl framme i Japan hyrde jag en moped och körde till min hemstad. Det är här min historia tar slut. För av min älskade stad som genom krigen varit det enda som fått mig att vela leva, finns inget kvar. Från trädet jag nu sitter i ser jag inget annat en aska så långt ögat når. Nu finns det inget i livet som jag håller kärt kvar. Jag dricker upp teet från min behållare. · jag låter termosen falla till marken jag avslutar min berättelse med det jag tror kommer att hända härnäst, dessvärre, kan jag inte beskriva känslan jag nu kommer känna ty det finns ingen som kan. Inte häller kan jag beskriva känslorna jag kommer känna ty det finns ingen som kan skriva dem. Jag släpper nu ner min trogna dag bok på marken. Sedan låter jag mig falla till marken. Ty sorgen är mig överväldigande. Snaran dras åt och mitt liv är slut…

10 December 1941

Vi är påväg åt väst, mot Pearl Harbor. Jag har lyckats hålla mig borta från kriget ett tag nu. Men inte längre.. Varje gång jag tänker på att mer än 2000 personer gick bort och mer än 1000 skadades i attacken tror jag att jag ska börja gråta. Jag har försökt hålla mig borta från allt det här fram tills nu, fortsatt mitt liv hemma hos min – vid detta laget, ensamma – mamma, på vår avskedsmiddag igårkväll, förlovat mig med min älskade Trevor, som jag kännt enda sedan jag var mycket liten. Jag har försökt tänka positivt på det hela, att kriget inte hade spottat sina snuskiga loskor på mitt hemland ännu, och leva lyckligt. Men nu går inte det. Far har för ett år sedan begett sig till någon militärbas i norra Amerika för att hjälpa de skadade soldaterna kämpa mot nazisterna. Jag kan inte komma ihåg vad han skrev i sitt förra brev. Det glömde jag hemma i byrålådan. Men nu när jag åker betyder det ju att mor blir ensam. Hon har sällskap på vardagarna av vårt hembiträde, Jessica, men jag har hört hennes tårar genom väggen varje natt sedan jag fick beskedet att jag skulle åka för ungefär en månad sedan. Jag är trött och livlös, jag har också gråtit. Jag funderar ofta på hur människor kan vara fyllda med så mycket hat. Jag förstår mig inte på det. Det här kriget förstör så många oskylldigas liv.

“En cigarett Ms?” frågar flygvärdinnan med ett stort leende på sina djupt rödmålade läppar. Jag röker egentligen inte, men svarar ja för en gångs skull för att minska nervositeten som har vart inneboende i min kropp det senaste året eller två. Efter några bloss tröttnar jag och lutar mig lätt mot fönstret för att få vila. Somna kan jag inte, även fast jag inte fått mycket sömn på hela månaden jag har vetat. Nervositeten tar död på mig. Mitt hopp om att den lättar när jag kommer fram växer för varje sekund nervositeten växer. Jag sluter ögonen och drömmer mig tillbaka hem, till Trevor, mor och far, till innan kriget startade.

3 December 1941

Alla soldater är samlade vid hangarfartygen och påstigningen pågår. Jag får en hytt som jag knappt får plats i på fartyget Hiryu. Många soldater klagar på att resan är hemsk. Själv tycker jag att det är rena paradiset jämfört med de tyska skyttegravarna, eller tränings barackerna. resan tog 4 dagar sedan var de dags. Målet var den Amerikanska hamnen Perl Harbor på Hawaii, jag förstår nu varför planen kallades Operation AI. Det är inte mycket generalerna säger till oss. Vi får en order och vi utför den. Jag kollar mitt plan, ser till så att allt funkar. När jag känner att den är klar går jag och äter min frukost. Klockan är halv åtta och det ropas i högtalarna att samtliga piloter ska till sina plan. Planen börjar åka upp i luften och snart vart det min tur. 353 plan ligger i luften på väg mot hamnen. När vi är tillräckligt nära får vi grönt ljus och alla planen dyker. Snart så dundrar bomberna och gigantiska eld moln slår upp mot himlen. Inga fiende plan syns på himmelen. Hamnen under mig är täckt i eld och explosioner. Jag kan se Amerikanska sjömän kasta sig från relingen på ett skepp jag släppt samtliga av mina bomber på. Attacken var över efter bara en timme. Vi vänder planen och är på väg bort, precis när jag ska åka ur krigs zonen skakar mitt plan till och jag seglar sakta ner mot vatten ytan. Alla lampor blinkar och syrener tjuter. Jag ser vatten ytan kommer närmre och sen blir allt svart…

1940

1940

Jag han aldrig ta mig till Rom, Mussolini han gå med kriget genom att invadera Frankrike efter att Tyskarna hade kört över dem nästan. Efter ett tag fick jag ett brev om att jag skulle skickas till Grekland. Det var även ett par andra personer från min by som skulle dit, resten tror jag skickades till Nordafrika. Min mamma grät när jag gav mig av, min pappa sa inget förutom ” du har mycket att göra när du kommer tillbaks”. Om jag ens kommer tillbaks tänkte jag.

Nu har jag varit här en dag, vi kom hit med båt, de släppte av oss i olika grupper på olika delar av ön. Imorgon ska ockupera en by i närheten, så jag måste nog få lite sömn i mig snart, vi ska upp så tidigt.

Nästa morgon beger vi oss till byn, vi är en grupp på åtta personer och det är jag som här fått äran att föra befälet, men det har sina nackdelar för att det tog nästan en timme att få upp alla.

Det blev ett antal stop på vägen dit, antingen var det någon som behövde vila, eller ställa sig bakom en sten och tomma sig. Oftast var det ändå Leonardo, vår mulåsneförare som behövde villa eller mata åsnan vilket blev väldigt irriterande sådär efter fjärde gången på en timme.

Jag tror att han är en bonde i Fregene utanför Rom, 35 år har jag för mig att han är.

En person som jag tycker är väldigt rolig och trevlig är Enzo, han hjälper mig ofta med att få fart på de andra när de inte lyssnar. Enzo är från Neapel och är något år äldre än mig och stor som ett jäkla hus, han har berättat de roligaste historierna för mig på de här dagarna.

När vi kommer fram till byn är det mörkt och helt tyst, det lyste inte en lampa i något av husen. Vi avancerade försiktigt PANG!!! Vad i helvete tänkte jag och vände mig om och såg att Roberto hade av misstag avfyrat sitt vapen, vilken idiot tänkte jag, det var som att göra självmål innan matchen ens hade börjat. Nu blir vi upptäckta tänkte jag, men det hände inget.

Jag gick fram till Roberto och sa ”vafan va det där?” ”förlåt grabbar, mitt fel” sa han.

Vi delade på oss och kollade de flesta husen, men när vi samlades igen så hade ingen hittat någon. Jag beslutade att vi skulle välja ett hus att sova i under natten.

 

Vi har varit här nu i snart två veckor, vi har hittat ett fåtal invånare som vi har kontroll över.

Jag går en sväng runt byn för att se om jag ser något nytt, när jag ser upp mot en klippa ovanför byn så ser jag en gestallt. Jag tar fram min kikare för att se vad det är för något, då ser jag att det är en person med ett vapen, jag kollar nedanför klippan och ser flera beväpnade personer. Det ända är att det inte är soldater, det ser ut som beväpnade bybor. De måste ha gömt sig någon stans i närheten, men nu var det bråttom att berätta för de andra för att de här tänkte ta tillbaka det som var deras. När jag kom fram till mina kamrater så skrek jag det jag hade sätt, de trodde jag hade blivit galen tills vi hörde ett skott, då for de upp i luften och sprang.

Vi var åtta mot säkert femtio av dem, vi sprang även fast vi varken kunde se eller höra dem komma. När vi hade kommit en bit så var vi helt slut, det var ingen som fattades, jag fick meddela att vår ockupation hade misslyckats.

Tysklands fall

Friedrich Schwartz, 9 maj 1945

Den 28 april stormade den ryska krigsmaskinen in i centrala Berlin. Jag var stationerad utanför riksdagshuset för att tillsammans med mina tyska kamrater försvara vårat land från ryssarna. Vi hade hört att de snabbt bröt sig igenom Berlins försvar och rensat gator och torg på alla tyskar som fortfarande var i livet efter tung artillerield och kraftiga bombningar.

Det tog inte lång tid innan ryssarna nådde riksdagshuset. Man kunde höra, högre ochhögre, hur de sprang genom gatorna, sköt tyskar och närmade sig oss. Den förste av de tusentals ryssar som kom springandes träffades av en kula i huvudet, lika så ett fåtal av de som sprang strax bakom honom, men det stoppade inte deras framfart. En granat kastades upp för den långa, branta trappa upp till ingången och snabbt tog jag skydd inne i byggnaden. Jag sprang genom korridorer, salar och hallar, skrikandes att de kom och att det var ute med oss. Jag såg hur en ung man satt intill en bokhylla, skakandes, med tårarna forsande ner för hans blodiga kinder och ner på hans gråa militärjacka. Jag sprang vidare och hörde hur han laddade pistolen. När jag vände mig om tittade han mig i ögonen och sköt sig själv i huvudet.

Jag tog skydd bakom ett skrivbord  och såg hur ryssarna sprang förbi dörren. In kom en soldat som upptäckte mig. Han skrek åt mig med en bristfällig tyska att jag skulle resa mig upp. Sedan sköt han mig i bröstet. Jag vaknade upp utanför riksdagshuset och såg hur de hade tillfångatagit de tyskar som inte dödats. Jag låg på marken bland de sårade.Tyskland var förstört. Kriget i Europa var över…

The 7th of December 1941: Pearl Harbor under attack

The second world war has begun.
For a while I actually thought that the United States of America could stay out of another European war, but I was proven wrong.
Eight days ago Pearl Harbor was under attack. About 2,729 were killed during the Japanese attack. The next day USA declared war against Japan.
The 11th of December Germany and Italy declared war against USA, and in response USA declared war against Germany and Italy. Cuba, Nicaragua, Costa Rica and the Dominican Republic also declared war against Germany and Italy. The next day USA declared war against Hungary, Romania and Bulgaria after receiving their declarations of war against the US.
My friend, Sam, was called in for mobilization of the US army. He is only 18. This happened the day after the attack on Pearl Harbor. Alexander, who used to live near our house, also got called in for mobilization. He is 23. I’m being called in for mobilization in a couple of days too. It’ll happen at any time soon. Amber offered Kyle to go live with them in Lincoln while I’m gone, but he refused to. And he is very stubborn. He misses father, he could never leave the workshop nor the house. I just hope the social services won’t take him when I leave for war. I have a lot of things to do before I leave. For instance I haven’t told Emily that I can’t marry her, even though I want to. I want to feel like there’s a reason for me to come back home. But she might not wait for me. Emily told me that she wants to help out on the war fields. Her cousin gave her that idea. Her cousin said that she will take over her husbands farm and continue farming so that the brave soldiers will have food to eat when they’re out in war. So now suddenly Emily wants to be a nurse. That’s why I haven’t spoken to her yet, I’m kind of confused. And I haven’t really made up my mind. I’m not even sure I want to. But I’m short on time, so the talk has to happen soon. Perhaps tomorrow. I really don’t know what’s going on. I’m such a nervous wreck. My pen pal in Germany wrote me that his brother died in the war so now he has been sent out. Since his parents are English you might think that he’s fighting for England, or because of the fact that he was born in Frankfurt you might think that he fights for Germany. But no, he only fights for himself. He wrote that he doesn’t know who’s side he’s on right now, or which country he’s in. In the beginning he was with a German group, but he quickly got lost. The Germans thought that he had died and didn’t care. But really he’s just with an English group who’ve also gotten lost out in the chaos. Therefore I just really don’t want to go to war. I’ll be all alone with a bunch of strangers with bombs falling down everywhere. I don’t want to die, not only for my own sake, but for Kyle’s as well. And how would mother feel if I died, she would only get worse. But I guess I have to man up. Who knows, I might just meet Sam or Alexander out there. Fighting for everything that’s worth fighting for. Fighting for peace. Killing for peace. Isn’t  it ironic?
Sincerely,
Trevor cassity.