19 maj 1940 – dagen då de försvann

Jag kan fortfarande höra mammas skrik eka i mina öron, likaså pistolskottet som fick henne att falla med en duns ner för källartrappan.

 

Dagen började precis som alla andra, vi satt nere i vår låsta källare och försökte få tiden att passera. Trots allting som hände utanför och trots allt vi hade gått igenom så hade vi det ändå ganska bra. Vi hade inte blivit iväg körda till något läger. Ja, det var väll det jag såg som positivt, det är svårt att se saker från den ljusa sidan när man sitter gömd i en smutsig källare. Men det var inte den fuktiga miljön, eller lukten som var värst, utan det var just att vi var fångar i vårt eget hus. Fångade som djur, enligt alla andra var våran existens inte värd någonting. Vi fick inte finnas. Jag var inte säker om våra grannar visste om vi var kvar eller om vi blivit bortförda, fast de brydde sig ändå inte. De ända som visste vart vi var och att vi levde var Melvin och hans mamma. De var dem ända som inte hade övergett oss.

Som sagt så började dagen precis som alla andra, och fortsatte så ända fram till runt 5 tiden den eftermiddagen. Telefonen, som var en av anledningarna till att vi överhuvudtaget gick upp från källaren, började ringa. Mamma kollade nervöst på pappa sedan reste hon sig upp från den smutsiga, blårandiga madrassen och gick upp från vårt ”gömställe”. Vi satt bara tyst och lyssnade, men vi hörde ingenting. Inte för att hon pratade tyst utan för att hon inte sa någonting och gjorde precis som vi, bara lyssnade. Efter en stund hörde vi att hon med nervösa steg och andetag kom ner springande för trappan.

– De är på väg, de kommer för att hämta oss, Wilbur, Rosabella, göm er! Hon hade tårar i ögonen och precis som hon avslutat meningen hörde vi hur ytterdörren sparkades upp. Rosabella tog min hand och drog in mig till källarens andra rum, där satte vi oss i den stora garderoben fylld med ytterkläder. Dörren till källaren stod fortfarande öppen när vi gick och från garderoben hörde vi hur mamma sprang upp för trappan för att stänga den. I samma sekund som hon sträckte sig mot dörren för att slå igen den visar sig två soldatklädda män i dörröppningen och de trycker utan att tveka på avtryckaren till pistolen som blev min mammas död. Pappa skrek högt och sprang fram för att fånga henne, men när han tog henne i sin famn var hon redan borta.

Rosabella kramar om min hand och jag hör hur hennes andhämtning blir snabbare. I garderobsdörrens springa lyser lampan utanför upp hennes ögon som börjat vattnas med tårar. Hon kramar hårdare om min hand. Mitt hjärta börjar banka hårdare och jag känner hur gråten i halsen kämpar sig upp, hur mycket jag än sväljer. Plötsligt kan jag inte se Rosabella längre, ljuset från lampan i rummet utanför lyser inte längre upp hennes blänkande ögon. Rosabella släpper taget om min hand, drar ner den gamla pälskappan som på en krok över mig, sen blir det svart. Utan att jag hinner reagera öppnas dörren och Rosabella skriker och jag hör hur hon försöker kämpa emot. Jag kan inte röra mig, mina muskler lyssnar inte på de uppgifter hjärnan ger den. Huvudet töms på tankar, jag kan bara lyssna på när min syster kämpar för sitt liv. Jag vill göra något, jag vill resa mig, hjälpa henne, men det ända jag kan göra är att sitta här och vänta på min tur.

– Få tyst på henne! säger en av soldaterna, han har en grov röst och Rosabella börjar bara skrika mer. En ljudlig smäll bryter ljudet och det blir tyst. De slog henne. De slog min syster. Jag måste bita mig hårt i läppen och knyta nävarna så att jag naglarna borras in djupt i mitt skinn för att inte ställa mig upp och göra allt jag kan för att försöka hjälpa henne. Vad skulle jag kunna göra? En 13 åring som är kort för sin ålder och som hungern satt sina spår på i form av synliga revben. Soldaterna kängor som klampar ut genom dörren ekar i det lilla förvaringsrummet. Vad hände nu? Hade de lämnat mig här? Det var då jag kom på det, Rosabella drog inte i jackan av ren slump, hon ville att den skulle landa över mig, täcka mig. Hon skyddade mig från att bli bortförd, medan hon själv kämpade för sitt liv tills hon blev slagen medvetslös och bli buren ut genom dörren, satt på ett tåg och förd till ett koncentrationsläger långt bort.

Trots att det säkert gått flera timmar sedan jag hörde ytterdörren smällas igen och soldaterna marschera ut på grusgången så har jag inte vågat röra på mig. Fortfarande sitter jag gömd i garderoben, i det lilla förvaringrummet, under en gammal rock som luktar unket och måste ha tillhört min mormor. Det är nu jag behöver dem som mest, min familj. Att ha mamma som kramar om mig och säger att allt kommer bli bra, bara en sista gång. Jag kommer aldrig få höra hennes röst igen, jag kommer aldrig få se hennes mörka lockar, eller känna doften av alla hennes alldeles för dyra parfym igen. Jag kan fortfarande höra mammas skrik eka i mina öron, likaså pistolskottet som fick henne att falla med en duns ner för källartrappan.

Mamma.