Kriget är över

Nu är det över, 6 år. Denna värld är tillräckligt härdad av krig och fred behövdes verkligen världen över. Efter att vi intog fransmännens skyttegrav tågade vi in i Paris och de kapitulerade. Efter kriget har jag valt att bosätta mig i Paris, jag bor just nu i en hyresrätt och funderar på att fortsätta studera mode. Jag saknar Greg, han vart spetsad av en bajonett när han stormade deras skyttegravar. Jag tänker ofta på honom när jag ska sova. Men brevbäraren är söt så jag kanske sätter in en stöt på honom. Jag har skrivit ett brev till min familj när jag förklarar allting; att jag inte vill leva i Tyskland längre och att jag inte gillar nazismens idéer. Imorse kom ett svar där de klippte bort mig från släktträdet och sa att jag inte had något arv längre. Även att de inte ville veta av mig längre. Det gör inget deras hus kommer antagligen brännas ner av judar som hatar de. Dock skrev jag ett hemligt brev till Ewa, jag skrev att hon borde komma hit och bo med mig och studera här. Jag hoppas på ett svar snart och att hon kommer hit. Jag har inte sett henne på 4 år och undrar hur mycket hon växt.

Jag har aldrig varit lyckligare och det är bra stämning här i Frankrike nu när det är fred. Med det är fortfarande mycket spår efter kriget och det kommer ta lång tid att bygga upp det Paris som det en gång var. Jag har sett den allra allra sämsta sidan av mänskligheten och den allra bästa och kan säga att jag är stolt över många men skäms över minst lika många. Ibland känner folk igen att jag är tysk och de brukar ge mig ganska kalla blickar men jag tar mig ofta gärna tid att förklara, ofta gör jag nya vänner på detta sätt.            Allting rullar på nu och jag lever min dröm.

Annonser

Västfronten – Frankrike

Nu ligger jag och sover i en jordhåla någonstans i Belgien på gränsen till Frankrike. Vi har marscherat i 17 timmar nu fick vi äntligen lite vila. Jag hatar det just nu, med det finns en söt pojke som heter Greg, han och jag är i samma pluton och vi brukar fnissa och diskutera de andra i plutonen. Imorgon ska vi tåga in i Frankrike och trycka upp mot fransosernas skytte gravar och döda varenda en.  Jag vill inte. Jag vill verkligen inte mer men imorgon kommer jag behöva skjuta skallen av hur många tyskar som helst och sprätta upp deras inälvor med bajonetten. Vi kommer sitta i våra skyttegravar och höra bomberna slå ner och invänta döden. Dör vi inte av deras artilleri och bomber kommer vi springa över fälten när vi får en chans. 70% av oss kommer dö den första minuten då vi sprungit upp ur skyttegravarna. ”Skyttegravarna” det är ett roligt namn, vi går upp från gravarna och in i fälten där vi kommer begravas under jord och blod och glömmas bort. Jag har räknat att jag lever antagligen bara 14 timmar till, det 14 timmarna kommer jag sitta och frysa i en smutsig jord håla. Men med Greg iallafall.

Bomberna har flygit konstant i 2 timmar med 1 sekunders mellanrum ner på de stackars fransoserna. Snart ska vi kuta över och sticka hål på deras lungor och skjuta dem i deras ben så de inte kan fly. Vi har fått instruktioner att de har svagare stövlar än vi och vi kan ta dem i kapplöpning. Vi kryper upp till skytte gravs kanten och lutar oss mot den, vi osäkrar våra vapen, laddar om tar ett djupt andetag. Löjtnant Sweizzerberg öppnar sitt gap och vrålar ut; DET HÄR ÄR VÅR KAMP, FÖR VÅRT MODERLAND, FÖR ETT ENAT TYSKLAND, FÖR VÅR FÜHRER OCH VÅR LEDARE!! Jag hoppar över tagg tråden, jag hör mina kamrater ljuda sin strids rop. Jag tittar ut över fälten och ser förödelsen, det är gropar där bomberna slagit ner och jag hör alla skrika av förtvivlan och ilska. Det går dock ganska bra märker jag, vi har ännu inte tappat för mycket trupper och vi kan trycka fram till deras skytte gravar.  När jag kommer fram dunkar mitt hjärta hårdare än det någonsin gjort. Jag tittar ner i graven och ser dem sitta där, de försöker springa när de ser våra ansikten. Jag tar mitt sikte på en skräckslagen liten fransk kille och ska precis trycka av, när någon annan knäpper han. Jag känner lukten av seger, blod och skam.