Ett nytt kapitel

Friedrich Schwartz, 30 april 1947

Idag är det två år sedan Adolf Hitler begick självmord i sin bunker i Berlin. En bunker, helt isolerad från omvärlden, där planer om världsmakt ritades upp. Hitlers stridslycka hade vänt från ett massivt segertåg av exalterade tyska män, marscherande ut i Europa, till ett fåtal desperata och skadade vilddjur på Berlins sönderbombade gator, en av dessa vilddjur var jag. Jag såg många av mina vänner och kamrater stupa under kriget, vänner som jag känt sedan min uppväxt i min hemstad Mönchengladbach. Vi som hade lekt att vi var soldater som utförde heroiska uppdrag bakom fiendens linjer under det första världskriget, ovetandes om att vi en dag skulle vara där, men under ett annat krig, ett värre krig.

Min fru Frieda hade turen att kunna fly från de massiva bombningar av staden och ta sig till sin mor och far och deras avlägsna sommarhus i de bayerska alperna. Efter att jag frisläppts från det ryska fånglägret i början av 1946 tog jag mig till Mönchengladbach och fick höra av en av våra överlevande grannar att precis när Frieda klivit ut genom porten slog en bomb ner på gatan. Men denna dag var turen på hennes sida, det var en blindgångare. Hon hade sedan tagit sig till hennes föräldrar i Bayern. Jag tog genast nästa buss till deras sommarhus och kunde efter fem långa år utan att se hennes vackra blåa ögon och hennes lena, rosenröda kinder återförenas med henne. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Nu har jag och Frieda fått en vacker pojke som vi döpt till Heinrich och vi har flyttat till en nybyggd lägenhet i München. Jag har startat upp ett eget företag där jag och mina fyra anställda reparerar cyklar. Med tanke på att alla har börjat köpa cyklar nu efter kriget har det gått mycket bra och vi går med vinst. Äntligen känner jag att jag har lyckats med livet och att jag kan försörja min familj. Man ska aldrig säga att krig är något positivt, men jag känner att mitt liv har gjort en vändning. Förut var jag oroad över min mycket låga lön och långa arbetstimmar, nu går livet som en dans på rosor.

”Oavsett hur mörk natten är, så stiger solen igen”

Annonser

Tysklands fall

Friedrich Schwartz, 9 maj 1945

Den 28 april stormade den ryska krigsmaskinen in i centrala Berlin. Jag var stationerad utanför riksdagshuset för att tillsammans med mina tyska kamrater försvara vårat land från ryssarna. Vi hade hört att de snabbt bröt sig igenom Berlins försvar och rensat gator och torg på alla tyskar som fortfarande var i livet efter tung artillerield och kraftiga bombningar.

Det tog inte lång tid innan ryssarna nådde riksdagshuset. Man kunde höra, högre ochhögre, hur de sprang genom gatorna, sköt tyskar och närmade sig oss. Den förste av de tusentals ryssar som kom springandes träffades av en kula i huvudet, lika så ett fåtal av de som sprang strax bakom honom, men det stoppade inte deras framfart. En granat kastades upp för den långa, branta trappa upp till ingången och snabbt tog jag skydd inne i byggnaden. Jag sprang genom korridorer, salar och hallar, skrikandes att de kom och att det var ute med oss. Jag såg hur en ung man satt intill en bokhylla, skakandes, med tårarna forsande ner för hans blodiga kinder och ner på hans gråa militärjacka. Jag sprang vidare och hörde hur han laddade pistolen. När jag vände mig om tittade han mig i ögonen och sköt sig själv i huvudet.

Jag tog skydd bakom ett skrivbord  och såg hur ryssarna sprang förbi dörren. In kom en soldat som upptäckte mig. Han skrek åt mig med en bristfällig tyska att jag skulle resa mig upp. Sedan sköt han mig i bröstet. Jag vaknade upp utanför riksdagshuset och såg hur de hade tillfångatagit de tyskar som inte dödats. Jag låg på marken bland de sårade.Tyskland var förstört. Kriget i Europa var över…